Matilda Forsén

I sommar går jag en sommarkurs igen och i år gräver vi tidigkristna gravar i Varnhem. Vi har bara grävt i två dagar och i det område jag är med och gräver i har vi inte hittat något komplett skelett men en del lösfynd. Jag ska försöka hålla bloggen igång under veckan. 

Här kommer lite bilder.

Den första mänskliga skelletbiten som kom fram i vårt shakt. 

Det var allt för den här gången!

Som kanske kan anas utifrån föregående inlägg börjar bli sannerligen trött på att plugga. Jag har verkligen inte för avsikt att hoppa av eller så jag är bara trött på att inte ha pengar och varken tid eller råd att åka på semester eller ens hem för den delen. 

 

Att plugga historia har lett till att jag mer eller mindre fullkomligt har tappat tron på allt vad religion innebär. Vid närmare eftertanke har det fått mig att bitvis tappa tron på mänskligheten över lag. Har människan någonsin gjort något att vara helhjärtat stolt över? Människor är ett slag som lär sig oändligt med saker men som i regel missbrukar kunskap och gör allt för att få makt. Det mest uppenbara jag kan läsa ut av människans historia är att det är ett enda stort strategispel om makt och status, punkt. Det betyder inte att varenda människa som någonsin vandrat på denna jord har varit en usel idiot, jag drar inte mänsklighetens historia på individnivå utan mer generellt som art.

 

Om makt, status, ondska och ägandebegär försvann, skulle alla människor kunna bli enbart goda då?

 

 

Jag känner att jag måste skriva detta högt i versaler:

 

JAG HATAR ATT GÅ I SKOLAN. JAG HATAR AKADEMISK KURSLITTERATUR. JAG HATAR SALSTENTOR. JAG HATAR ATT KÄNNA ATT JAG INTE HELT FÖRSTÅR ELLER KAN LÄRA MIG HELA VÄRLDSHISTORIEN UTANTILL.

 

Så, då var det sagt. Nu ska jag fortsätta plugga och sedan gråta mig till sömns.

Det har nog varit ett ganska bra år för henne i alla fall. Hon är oftast lite trevligare nu för tiden än hon var när jag hämtde henne. Det känns bra att hon inte dött av depretion eller liknande. Hon kan periodvis vara så förbannat arg att hon rent ser ut som hjärtinfarkt. Nå väl, än så länge lever hon och som det ser ut i dagsläget får hon fortsätta bo med oss och riskerar inte att avlivas om hon inte drastiskt blir jätteond.

Till att börja med kan jag tala om att jag lever, likaså den här lidande bloggen. Att skriv blogg är svårare än man kan tro. Jag kan tyckas ha massor att säga när man träffar mig i verkliga livet men här är det inte alls samma sak. Nå väl, jag fortsätter att försöka hålla bloggen vid liv. Långa bloggpauser har varken jag eller ni läsare dött av.

 

Jag har sedan sist hunnit fylla 25 år. Det är fantastiskt vad födelsedagar gör med en. Dagen för min 25-årsdag vaknade jag upp osäker och ångestfull som vanligt och dagen efter, på min födelsedag vaknade jag upp som en helt ny männska, mogen och självsäker tillsammans med oanad vishet och förståelse.

Ovanstående mening är inget annat än lögn. Jag känner mig precis som vanligt, inte en dag äldre eller mer mogen. Jag kan dock önska att födelsedagar innebar en sådan magi, att man plötsligt bara utvecklades som person över en natt. Vad enkelt allt hade varit om allas beteende var bestämda av ålder. 

I födelsedag fick jag en ny fin dator som gör mitt studentliv till en fröjd i jämförelse med hur jag hade det innan. Jag vill inte klaga på min trogna laptop från 2007, hon har tjänat mig väl men hon kan också sluta att fungera i tid och otid vilket inte är hållbart vid tenta- och uppsatsskrivning. Den stressen har varit det mest frustrerande av allt. Så, tack till alla som gick in med pengar för att jag skulle kunna få en ny och bättre dator!

 

Jag har klarat av tre terminer arkeologistudier på universitetet och lyckats skriva två uppsatser inom ämnet som båda dessutom fått toppbetyg. Att det skulle gå så bra i slutändan. Jag är uppriktigt förvånad. Det har sannerligen varit en berg-och-dal-bana att plugga. Nu, efter mina tre första terminer när jag lyckats hålla mina betyg på topp, är jag stolt över mig själv. Att plugga är jobbigt, svårt och framförallt är det väldigt stressande. Det är roligt mellan varven men just stressen har fullkomligt plågat mig genom hela min studietid. Jag har mått riktigt dåligt flera gånger och hemlängtan har jag haft så det sjunger om det. Vissa stunder har jag velat släppa allt och bara flytta hem, hem till tryggheten och snön. För något som jag saknar här i södern är förståelse för norra Norrland och människorna som lever där. Som många vet utgör Norrland ca en tredjedel av markytan i landet Sverige. Det finns massa olika städer och byar på den ytan. Dilekterna är också många. Trots att Norrland är fullt av olikheter identifieras samtliga från denna stora yta som norrlänningar. Det är egentligen inget problem men jag stör mig på att folk kan fråga saker som "Jag känner en i Umeå, vet du vem det är?". Det är 60 mil mellan Kiruna och Umeå och inte så troligt att jag känner alla som bor där. När jag poängterar detta så får jag oftast svar som "Ja men ni är ju alla samma där i Norrland!". Skulle jag säga att jag ansåg att Göteborgare och Stockholmare var samma sak skulle förmodligen de flesta göteborgare gå i taket och faktiskt bli kränkta på riktigt trots att Stockholm och Göteborg ligger närmare varandra på kartan än exempelvis Kiruna och Umeå. Här är det okej att kränka Norrland för folk vet inte om att det är det de gör och det verkar helt hopplöst att få dessa människor att ändra uppfattning. Så klart är inte ALLA så här trångsynta men oroväckande många.

 

Därför är jag väldigt glad att jag är född och uppvuxen norr om Polcirkeln där klimatet, känslan och människorna är helt annorlunda i jämförelse med hur det är här i Göteborg. Jag försöker hela tiden att komma bättre överens med denna stad och jag tycker faktiskt att jag lyckas, om än i mycket långamt tempo. Det kommer aldrig att kännas som hem-hemma men det känns åtminstone mindre och mindre främmande. 

 

Den här terminen läser jag historia för att få ihop nog med högskolepoäng till en kandidatexamen i arkeologi. Det är skönt att läsa något annat även om jag fortfarande läser ett liknande ämne på samma institution. Jag ska fortsätta kriga mot min prestationsångest i skolan, mina hjärnspöken och plugga tills jag känner mig nöjd. Att plugga får en faktiskt att växa som människa och en vacker dag kanske jag faktiskt står där, något äldre och mer mogen med självkänsla och ovärdelig kunskap. Det är värt ett fösök.

Här om veckan eller när det nu var tog Jumme med mig på en överraskning. Vi var och lyssnade på Yann Tiersen. Sjukt mysig konsert. Helt klart något jag rekommenderar!
I hårda pluggtider lyssnar jag järnet på låten Happy Days just för att den är så förbannat glad i motsats till all skola jag måste lägga min tid på. Det är dock trevligt att plugga också men all läsning tar sån tid. Jag läser nog för långsamt så varför inte göra det till glad musik så man kan dö stressdöden lite munter ändå?

 

Det är en filosofi som läggs fram genom oändligt med liknelser. Det är subjektivt och objektivt men samtidigt inget av det. Så där håller det på genom förklaring efter förklaring. 

Sen ska vi kunna det här med fenomenologi inom arkeologi också, tenta på det sen.

Internet slukar egentligen ganska lite av min tid men just när jag borde plugga som hårdast kollar jag varenda klipp på så många sidor jag bara kan.

Efter ett tag får jag lite ångest. En timma förlorad till ingen nytta... Jag går ut i köket och lagar en kopp te som är så svart att det kan misstolkas som kaffe och intalar mig att "nu jävlar ska jag leverera! Akta er skolböckerna för nu kommer jag!".

I regel sätter jag mig vid datorn igen och öppnar diverse skoldokument. Ögnar igenom men kommer på att jag måste kolla mailen eller nån tidningssajt. Påminner mig snart om att det inte är läge för slösurf.

När jag redan vådats i närmare två timmar vad händer då? Givetvis kommer Katt från ingenstans och vill sitta i knäet och vara ivägen. Då smälter mitt hjärta och jag kan bara inte knuffa undan henne. Hon är för söt och för självständig att jag bara måste ta vara på stunden. Om det ändå var Katt jag studerade, då skulle jag verkligen kombinera nytta med nöje...

Det finns verkligen inget värre än när min allra viktigaste vän inte är som han ska. Det spelar ingen roll hur litet felet är. Jag har gått omkring med en klump i magen i väntan på equiterapeutens dom. Har han ont? Är han sned? Är det nåt annat? Hur ska jag göra, rida eller vila? 

Igår släppte den där frätande klumpen. Offe är sned både fram och bak men han har inte ont och felen är relativt lätta att fixa. Det var inga ben i kroppen som var skeva utan det verkar som att allt är muskulärt. Visserligen kan det dröja några veckor innan han visar resultat och han kommer undersökas om en månad igen men just nu är lättnaden stor. Equiterapeuten var nästan helt säker på att Offe inte känner någon form av smärta, annars är han en sann mästare på att dölja det så som han stod och gäspade under hela undersökningen. 

Så då kanske jag kan få koncentrera mig på skolan och rikta min oro mot den istället för att oroa mig för min bästa vän och trygghet i livet!

I övrigt spenderar jag helgen med att växelvis slappa och plugga. Skolan ger mig mer stress än vad jag önskar. Detta visar sig i att jag återigen har bakhuvudet fullt av mjällexem.. Så förbannat störande. Hur som helst går det framåt med skolan. Jag önskar att jag var mer effektiv och inte funderade så mycket men det är svårt att släppa på kraven. Jag vill alltid vara bättre än jag kan och det är mer en last än en bra egenskap.

Egentligen vet jag inget om hennes bakgrund. Den förra familjen sa att hon varit inne mest. Jag tror faktiskt på det för de gånger jag tagit ut henne har hon aldrig försökt äta gräs. Det är som att hon inte förstår vitsen med färskt gräs eller så kan hon inte slappna av i sele, jag vet faktiskt inte. 

Nu ska vi alltså träna på det där med utevistelse i sele. Förhoppningsvis kommer hon att tycka om det. Om inte annat får hon sträcka på benen och springa på fortare än hon kan i lägenheten.

Skolan har gått bra hittills men det här med att skriva c-uppsats känns svårt. Jag vill skriva om Malmbanan men det kanske inte kommer att gå då det riskerar att bli mer historia än arkeologi. Jäkla trist ibland.

Hejsan hoppsan bloggen!

 

Här med ska jag åter försöka att skriva om mitt liv och leverne. Det är bara det att jag har alldeles för kul och för mycket att göra för att ta mig tid att föreviga allt på internet. Det mest effektiva sättet att följa mig är på instagram, fast det gör nog de flesta som tar sig tid att läsa denna blogg redan.

 

Jaha ja, det har hänt mycket sen sist. Efter första grävningen i falköpning har jag hunnit gräva på samma plats en gång till. Det var faktiskt roligare den andra gången. Kul med helt nya människor och skönt att ha lite mer koll.

 

Sommaren var riktigt bra. Vädret var för varmt och sömnen dålig men utöver det var det förträffligt.

 

Nåväl, här följer lite bilder sen senast!