Matilda Forsén

Jaha, då var man hemma i Kiruna igen.
Gud vad jag redan saknar Breck! Det var överlägset den bästa resan jag gjort. Tårarna sprutade när jag lämnade 111 Village Point med vetskapen om att jag inte kommer återvända på ett bra tag.
Jag trivdes så otroligt bra... Det är tungt att bara kastas tillbaka i verkligheten. Känns konstigt att vara hemma igen. Jag saknar mina roomies mest av allt. Ni är bäst, det vet ni!

Om jag ska försöka sammanfatta min resa lite kan jag börja med att säga, ja, USA är verkligen ett land med betoning på stort i de flesta aspekter. Det går inte att beställa mat och diverse i små portioner. Litet i USA är aldrig mindre än "mellan" i svenska mått när det handlar om ätbara saker.


Nu snackar vi monster... Fantaburken är i vanlig storlek...

Jag kan inte påstå att det var särskilt lätt att handla i matvarubutikerna heller. Då var det dock inte storleken som ställde till det utan det var det enorma antalet. Hundratals olika märken och varianter av samma vara.


Här syns Mari och galet många olika varianter av värktabletter.

Som jag älskade åkningen i backarna. Anläggningarna kan inte vara fattiga. Sjukt väl omhändertagna är dom och det måste vara otroligt många anställda. Överallt syns skid/brädinstruktörer. Då menar jag verkligen överallt. USA är lite efter i liftkortsystem också. Istället för "kortläsardörrar" är det riktiga människor som blippar av liftkorten med en pistolliknande apparat. Vid var och varannan "Sakta farten!"-skylt står en nisse och plockar alla som inte lyder regler eller åker för fort. I parken är det ett litet lag med parkskötare som rakar och fixar  kickar minst 2 gånger om dagen. Sen finns det så klart massa liftskötare och fotografer osv också.
Under helgerna är det dock för mycket folk i backarna. Liftköerna bilr olidligt långa och man får se upp för okontrollerade åkere som kan komma från alla håll och kanter.


En vanlig helgdag....

Här kommer en liten lista med ord och fraser jag aldrig kommer glömma:

"I can't believe it!"
"NÖTA, MATA men ba KÖR!"
"Heaps!"
"Bring babes"
"Vilken äcklig snö"
"Jag fattar ingenting"
"We should hang out"
"Can I have a hug?"
"Prärieräv"
"HOT TUB!"
"I want you right now... on me"
"Tryna"
"Sympatiblöda lite"

Det finns massa mer men jag orkar inte skriva allt.

En vacker dag åker jag tillbaka!

I left my heart in Breckenridge ♥

Idag var en galet strålande dag. Solen sken och det var bara så där sjukt roligt att åka snowboard.
Jag gillar när man gör såna där roliga men mindre avancerade saker. Idag åkte jag sista timmarna med min nya vän Simon och nå random polare till honom. Dom ville se hur många man ryms att hoppa samtidigt på samma hopp.
Ena polaren var impad av mina stora hopp och jag fick även beröm för min pop vilket ledde till att jag var en given deltagare i experimentet.
4 man radade vi upp oss och körde. Lite svängrum måste man ju ha så mer än så blev det inte men det var galet roligt.
Jag måste säga att det var grymt roligt att få beröm för mina hopp även om jag är en fjolla som bara kör raka airs. Det känns bra att äntligen kunna flyga stort och verkligen älska det igen!
Efter denna soliga dag ser det verkligen ut som att jag har käkat massor med bajs. Goggelbrännan gör sig inte direkt diskret i mitt vampyrbleka ansikte.

Hemma brukar jag ofta få höra att jag pratar för fort. Folk tar tag i mig och utbrister "andas!" . Jag anser själv inte att jag kvävs när jag pratar men tydligen kan det uppfattas som det.
Igår satt jag och pratade med engelsmannen som plötsligt tog tag i mina axlar och sa åt mig att andas mellan meningarna. Aldrig trodde jag att jag skulle lyckas prata lika fort på engelska som jag pratar på svenska. Det är väl bara ett tecken på att man är hyfsat van att prata engelska nu...

Igår hittade jag och Sisi det omtalade Oxygen Bar. Vi var ju bara tvugna att prova på lite syre. $12 fick man punga ut för 15 minuter syre. Det fanns lite olika varianter som joy, energy, passion osv. Vi testade energy som skulle pigga upp men jag kan inte påstå att jag kände av nån effekt. En slang fick man stoppa i näsan och så vare bara att andas. Slangen får man behålla.

Jag har fått en ny kompis. Jag kallar honom för Mr Busdriver då han kör bussen som stannar nästan precis utanför oss. Han frågade om jag känner en svensk kille vid namn Andreas som är snickare. Jag svarade att jag inte gjorde det.

Att handla i detta land är inte det enklaste. Det finns massor med roliga prylar men det är just det som gör det hela smått problematiskt. Ska man ha till exempel jordnötssmör finns det ca 100 olika varianter och märken och så är det för nästan alla produkter. Jag skulle handla värktabletter i dag och när jag kommer till rätt hylla ville jag nästan springa gråtandes därifrån. Det finns så galet många olika! Hur ska man veta vad man ska ha? 20 olika mot huvudvärk, 20 olika mot förkylning, 20 olika för ont i ryggen, ja jag tror jag har gjort mig förstådd. Jag måste fota hyllan nästa gång. Tacka vet jag Coop och Apoteket.

Alla dagar är inte perfekta. Idag blåste det utav bara satan och man ville nästan gråta när man satt i liften. Vi gav parken ett försöksåk men insåg att det stormiga vädret bara hade negativ effekt.
Min nya vän japanen åker hem i morn så honom hann jag inte träffa idag. Det är himla tråkigt. Roligare liftkompis kommer jag inte hitta i första taget.

Nå nå, då vinden var en riktig jävel passade vi på att glida i skogen istället. Det är mysigt i skogen med höga träd och lä för vind. Dock sitter träden nästan lite läskigt tätt vilket resulterade i en rad ofrivilliga bonkningar.

Nu är det dessutom helg och backarna proppas med folk. Detta speciellt till Sisis stora förtret då hon krockade med en skidåkare idag. Hon klarade sig utan skador men det är det ju inte alla som gör. Mina roommates har lyckats med följande:

- En sprucken hjälm
- En nästan sprucken hjälm där ytterskalet släppte från innerfrigoliten
- En svullen, lila haka

samt diverse hälhugg/tåhugg, blåmärken, smärta, sveda och träningsvärk.
Jag måste då tillägga att ingen har skadat sig allvarligt så oroa sig inte.

Biljard är en trevlig sport. Igår spelade vi biljard hela kvällen och fick en hel bunt med nya kompisar eller poolare som man så fyndigt kan säga.
Jag fick spela med en så förfärligt gullig kille med blåöga som var så sjukt grym på att sänka alla bollar utom 8an. Jag ska dock inte klaga. Jag kunde ju inte bidra med mycket. Fick sätta en boll per spel. Trots min lagkompis great awesomeness förlorade vi hela tiden.

Idag var vi och spelade igen.
Det här med att nöta är liksom vår grej (jag, Sisi och Mari). Vi nöter i backen, vi nöter biljard, vi nöter hot tub... Vi nöter allt som går att nöta och nu är biljard ganska högt prioriterat. Det är lamt att förlora mot alla locals hela tiden så nu jävlar ska vi bli proffs.

Jag är så innerligt glad över att jag och Johanna drog iväg och kollade på X games i fredags. Det var en helt galen dag.
Det var lite som att gå på festival. Det fanns massor med små tält som olika sponsorer hade satt upp och man kunde fiska diverse gratisprylar. Och tur var ju det för vi glider in i typ en vagn där oakly håller till för att roffa åt oss varsin bandana. En kille pratar lite med oss men vi reagerar knappt och glider vidare.
Området är ganska litet. Allt är som ihopklämt till våran stora glädje. Man såg liksom allt från samma ställe. Efter att vi glidit runt ganska länge bestämmer vi oss för att sätta oss ner och vila fötterna lite.
När vi sitter som lugnast kommer den där killen från oakley och frågar om han får sitte med oss. Det går ju givetvis bra för vår del och vi sitter och snackar om allt mellan himmel och jord.
Hela min skumma japangrej är ju på väg helt över styr men jag bestämmer mig för att fråga oakleykillen om han kanske känner nån japan. Jajjamen visst gör han det och 5 minuter senare ropar han över en alldeles riktig japan som knappt kan engelska och jag blev så förvånad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag fick inte fram många ord. Det kom så plötsligt. Där stod det ju en japan som enligt oakleykillen behövde en fru men jag blev totalt ställd och sumpade min chans.
Den här oaklykillen visar sig vara nån som är ansvarig för oakley på nån högre nivå och han bjuder med oss på fest i oaklyhuset. Retards som vi är tackar vi nej till detta once-in-a-lifetime-erbjudande för att vi inte har några andra kläder och för att jag inte är 21. Jag menar nå fan hade vi ju kunnat ha kul i den där villan oavsett anledningen till att vi var där. Ångest.
Oakleykillen insisterar på att vi ska hålla kontakten och vill att vi blir vänner på facebook. Vi fick varsit visitkort och sen får vi se hur det blir med den saken.
Det sista och mest spännande vi ser på kvällen är snowboard finalen i pipe. Till min stora lycka och förvåning så är det en japan i finalen och grym var han. Jag kanske har hittat mina drömmars japan...
Hur som helst lyckas vi komma upp på pipevallen och ser det hela på nära håll.
Det var helt galet och jag kunde inte förstå att det verkligen var på riktigt. Lilla jag står och tittar på en helt galet populär tävling med sjukt grymma åkare och får se världens bästa snowboardåkare, Shaun White, totaläga pipen.
Efter tävlingen ser vi honom stå bakom prisutdelningscenen och jag kan inte låta bli (hur töntigt det än må vara) att ta honom i handen och fråga om jag får ta en bild med honom. Det fick jag och jag passade på att vara ännu fjolligare och säger att jag hade hans bräda när jag var 14.
Det var bara en helt awesome dag med japaner, Shaun White och en hel drös med sköna människor.


Svenske Bodin flippar med skoter


Japanen Kokubo, jag fick tyvär ingen bättre bild på honom...


Galet mycket människor


Hahaha idolbilden jag och Shaun White

Sjukt grym dag! Nya brädan känns faktiskt inte allt för konstig men skorna äter ju mina stackars fötter. Hojja, hoppas jag går in dom fort.
Strålande sol vare hela förmiddan och löjligt rolig åkning. Aldrig i mitt liv har jag haft så roligt i puderskogsåkning. Sisi drog en ofrivillig men sjukt snygg frontflip i skogga och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag trivs så bra här att jag blir typ hög.

Nu är vi på ett mysigt litet internetcafé så jag slänger upp lite bilder.


   
Jag med min nya bräda och mina awesome plåster + pytteängeln


En alldelse äkta amerikansk burgare


På topp äre 3914 möh. Syrehalten i luften är inte den bästa men jag har inte drabbats av höjdsjuka, inte än iallafall

Här är mina kära boendekamrater

Det var en intressant resa till Arlanda må jag säga. Jag och Johanna fick minsan göra ett besök i cockpiten. Jag har aldrig varit in i en cockpit, inte vad jag vet iallafall och definitivt inte medans planet är i luften. Snart är jag inte längre tonåring så jag kände att jag måste få leva ut mina barnadrömmar.
Av nån anledning blev jag nästan nervös där med piloterna haha.
Dom måste ju tro att vi var utvecklingstörda så som vi frågade om vi fick se hur dom flyger. Roligt vare och lite bilder fick jag ta.

Här sitter dom och degar, dom glada piloterna
   

Helskinnade landade vi på Arlanda och har nu avklarat första etapp på vår resa.

Nu sitter vi och gör ingenting på hotellrummet. Det är ganska tråkigt att vänta till morgondagen. Jag hade gärna hoppat på flyget till USA redan nu.