Matilda Forsén

Jag väntar tålmodigt på att veterinären ska ringa angående provresultaten. Det vore fint om Offe får gå med sina kompisar snart igen. Han trivs mycket bättre om han slipper vara ensam.

Idag var jag och köpte ett nytt regntäcke till Offe. Givetvis ett lila sådant. Så länge vädret tillåter tänker jag ha honom ute men eftersom att han är sjuk och det kan komma spridda skurar när som helst får han gå med regntäcket på dygnet runt. Åtminstone tills han får gå med sina kompisar igen och kan beta hela tiden. Nu när han står i sjukhagen måste han stödmatas då gräset inte räckte längre än första dagen.

Min käre lille gosse!

Och så började helvetet. Ångesten som uppstår när bästa polarn blir sjuk.

Jag ångrar inte att jag tog hit Ófeigur men nå är det typiskt att han efter bara två veckor får skyhög feber. Termometern sa 41,1 som högst igår och när det inte kommit ner på mindre än 40,7 imorse fick jag ringa ut veterinären för ett blodprov. Provsvaren kommer imorn men veterinären var nästan helt säker på att han har åkt på ett släng "fästingsjuka".

Alla som känner mig begriper att jag grinat i två dagar. Det känns lite bättre nu när han fått febernedsättande och antibiotika. Febern har gått ner så drogerna funkar tack och lov.

Dagens kalas slutade på 2400 spänn. Det blir tufft men det är det värt. Jag ska se hur mycket försäkringsbolaget är beredd att kicka in.

Nu ska jag försöka att lugna ner mig. Det hade vart skönt om Offe själv kunde ringa och berätta om han börjar må sämre, så man vet när det är illa.

Det där med flyghuva verkar funka alldeles strålande bra på Ófeigur! Idag var inget öga svullet eller rinnande. Han får helt enkelt gå med huvan på till sommar och höst är helt över här i södern.

Igår anlände min kära häst. Nu är hela min lilla familj Göteborgare.

Vad gäller Ófeigur är jag mäkta imponerad. Han som normalt är skeptisk, ängslig och försiktig klev ur lastbilen med kungaattityd. Med stela, stapplande och lite darriga ben klev han av, tjenade på mig och körde huvet i närmaste grästuva. Efter bara några steg såg lika smidig ut som vanligt. När jag släppte honom i en liten hage gnäggade de andra hästarna i en salig symfoni men Ófeigur bara betade på utan att svara. Han som faktiskt brukar gnägga lite ängsligt när vi åker i väg på tävling och lämnar trygga hemma bakom oss.

Han fann sig helt i läget. Ett enormt mognadstecken från hans sida! Senare släppte vi ihop honom med en miniatyrhäst och en annan ponny. Det verkar gå bra men Pegasus den vita ponnyn är ganska ond. Vi får se hur det går. Om två veckor flyttar två andra islandshästar till samma gård, då får han gå med dem i stället.

Hur som helst är jag glad att han är här. Idag tog vi en gemensam promenad och imorn tänkte jag rida lite. Härliga tider!

Nu är min älskade, älskade häst på väg hit! Han anländer på tisdagkväll om allt går enligt planerna. Det ska bli så roligt att se honom igen. När han är här kommer min flytt att kännas fulländad. Då kommer jag ha alla mina älsklingar på samma ställe.

Känslorna runt hästflytten har varit lite upp och ner faktiskt. Jag har oroat mig för omständigheterna det innebär att flytta en häst till ett nytt stall typ 170 mil bort. Hur han kommer att reagera, om han kommer att trivas, om jag kommer att trivas osv. Nu är jag dock tokpeppad! Det ska bli skönt att rida igen, få tillbaka sina favorithobby.

Jag är en sån person som sällan blir förvånad. Jag väntar mig att allt kan hända när som helst, hur som helst. Dock finns det någon som aldrig slutar att förvåna mig. Och det är min kära lilla häst.

I fredags tog jag med Anna-Sara med hund till stallet och eftersom att det var så varmt drog vi med djuren för att bada lite i älven.

Ófeigur trivs i vatten. Han plaskar och leker och går gärna mot djupare vatten. Själv tycker jag att det är lite läskigt att gå ut mot djupet men A-S var ju med så jag lät honom gå så långt han ville.

Plötsligt blir hästen stressad och skyndar in mot land. Han hoppar upp över vattenytan för att fortare ta sig fram och jag försöker hålla mig kvar. Jag kunde sitta kvar tills vi var precis på strandkanten. Sen föll jag med ett plask raklång i vattnet. Snabbt var jag på benen och tänkte att nu kommer Offe att dra hem. Till min stora förvåning bombar hästen rakt ut i älven och simmar iväg. Aldrig har jag skådat något liknande. En sekund senare kommer skräcken. Tänk om han drunknar? I panik försöker jag komma på om jag känner någon med båt i närheten men innan jag hinner med så har hästen gjort en stor sväng och är på väg tillbaka. När han bottnade stannade han helt lugnt och jag kunde hämta honom till trygga land.

Jösses i min låda. Jag älskar min tokiga häst.

I söndags var equiterapeuten uppe igen och den här gången såg allt bara bra ut. Lite låsningar finns kvar att jobba på men nu kan jag rida helt som vanligt igen och behöver inte undvika böjda spår.

Offes allmäntillstånd är också mycket bättre. Han är fortfarande tunn men får nu massor med mat. Han står med sin kompis Nadja som han har ett bra förhållande med. Det är vår och han är pigg och framåt. Han är otroligt mycket gladare nu än vad han var i vintras. Det rent lyser om honom. Jag är så lättad!

Så nu när allt känns så bra har jag anmält oss till iskalla ryttares dressyrtävling 3 juni. Jag ska alltså tävla LC:1 med min älskade islandshäst. Något ingen av oss gjort förut. Jag hoppas bara att jag inte jobbar just den dagen för det ska verkligen bli kul att se hur bra vi fixar ett dressyrprogram som inte innehåller tölt.

Woop woop!

Detta år har verkligen inte börjat särskilt kul vad gäller mina djur. Det går inte en dag utan att jag saknar min älskade lille Ågren.

I vintras tappade min häst tölten och efter en massa misslyckade försök att rida till problemet tog jag honom till equiterapeuten där jag fick veta att hans höft blivit sned. Det är inte farligt eller så och nu är vi på god väg att räta ut hela hästen så det känns bra. Däremot har jag annat att oroa mig vad gäller min fina springare.

För ca 1,5-2 månader sedan när Offe började fälla vinterpälsen upptäckte jag att han hade blivit lite tunn. I takt med att pälsen försvann blev det mer och mer tydlig att han blivit alldeles för tunn. Så pass att jag blev jätterädd. Inte bara fett har försvunnit utan även musklerna har börjat försvinna och höfterna sticker ut. Min häst som alltid varit mer av en knubbis är nu en riktig tunnis som man tydligt känner varenda revben på.

När veterinären vaccinerade honom tog hon samtidigt ett blodprov. Blodvärdena var normala och nu väntar jag på vad parasitprovet säger. Förhoppningsvis är han helt frisk och avmagringen beror troligast på att han inte fått i sig nog med mat i hagen. Hans hagkompis han stod med i vintras var något av en hetsätare så det är inte omöjligt att hon ätit merparten av maten.

Nu får Offe fortsatt ökning på mat tills han gått upp i vikt. Sen är det bete så då ska han inte behöva svälta. Stackars häst.

Jag har nu oroat mig i några veckor gällande min hästs töltförmåga. Han har från ingenstans blivit fruktansvärt travtaktig i tölten. Detta har gjort mig väldigt fundersam och jag har varit livrädd att han rent ska tappa tölten.

Idag red jag för Lasse och la fram mitt problem. Jag har känt mig så maktlös och frustrerad då jag verkligen inte förstått var mitt problem kommer ifrån och då heller inte kunnat göra något åt det.

Efter en massa töltande, travande och galopperande och visande från alla vinklar kunde Lasse konstatera att felet inte sitter i tölten. Inte så förvånande då sällan felet sitter i det uppenbara problemet. För så är det ju jämt med djur, inte gör dom det lätt för en, nåt annat trodde jag inte heller.

Lasse misstänker någon låsning någonstans i bakdelen, ej liksidig muskulatur eller en sträckning. Det sitter dock troligen i bakdelen och han sa att ett sånt problem känner man inte från ryggen. Eller jag har ju märkt av att något är tokigt men exakt var i hästen har jag verkligen inte haft en susning om. Lasse kände lite på musklerna i bakdelen och lite på ryggen. Musklerna var mjuka och "bubbliga" och inte alls hårda vilket han sa var jättebra.

Rekommendationen blev att få honom kollad och masserad av någon som kan. Lasse menar att det är en liten grej och inget akut eller direkt farligt men som den hönsmamma jag är gällande mina djur så känner jag mig inte alls lugn utan väldigt orolig. Tänk om det visst är farligt? Tänk om han aldrig blir bättre? Tusen sådana frågor ställer jag i mitt huvud.

Min kära lilla häst som aldrig haft några sjukligheter eller skavanker. Nå väl det är ju som tur är långt ifrån livshotande.

Min kompis Katti är hemma i stan några dagar. Hon och alla hennes systrar fick rida på min fagra springare. För nåt år sen ramlade hon av min häst och blev lite skraj men idag gick det jättebra och jag är extra stolt över att min häst var så snäll.

Vi kunde alla enas om att hästridning kan sammanfattas i en sanningsenlig fras: bad to the bone!

Katti instagramade sin ridutstyrsel med en pose bredvid snyggÓfeigur.