Lite synd är det om honom ändå
Igår anlände min kära häst. Nu är hela min lilla familj Göteborgare.
Vad gäller Ófeigur är jag mäkta imponerad. Han som normalt är skeptisk, ängslig och försiktig klev ur lastbilen med kungaattityd. Med stela, stapplande och lite darriga ben klev han av, tjenade på mig och körde huvet i närmaste grästuva. Efter bara några steg såg lika smidig ut som vanligt. När jag släppte honom i en liten hage gnäggade de andra hästarna i en salig symfoni men Ófeigur bara betade på utan att svara. Han som faktiskt brukar gnägga lite ängsligt när vi åker i väg på tävling och lämnar trygga hemma bakom oss.
Han fann sig helt i läget. Ett enormt mognadstecken från hans sida! Senare släppte vi ihop honom med en miniatyrhäst och en annan ponny. Det verkar gå bra men Pegasus den vita ponnyn är ganska ond. Vi får se hur det går. Om två veckor flyttar två andra islandshästar till samma gård, då får han gå med dem i stället.
Hur som helst är jag glad att han är här. Idag tog vi en gemensam promenad och imorn tänkte jag rida lite. Härliga tider!
