Matilda Forsén

Igår bytte jag lägenhet från min kära trea till en två. Det känns bra men min trea var min första egna lägenhet så det känns lite tråkigt att lämna den. Dock blir det lättare att städa bara 56 kvadrat mot mina tidigare 96. Det är faktiskt himla skönt att bara ha en toalett som jag dessutom har badkar i.

Nu återstår bara att packa upp allting. Mamma var tapper igår och packade upp all köksutrustning men även hon var lite trött och tjongade ett vinglas i golvet.

Det är hårt att flytta. Min bashjälp bestod av mamma och pappa och ganska snabbt kom Lena som alla tre härdade ut och hjälpte mig hela flytten. Några snälla vänner kom förbi när dom hade lite tid över. Jag vill fan aldrig bära en fet byrå igen. Jag hade på riktigt kunnat gråta. Nu har jag ont i hela kroppen. Mest av värk men en massa blåmärken också.

Jag kan visa lite av min nya utsikt. Orkar inte visa upp mitt nya hem förns det är i ordning.

Idag dog hon igen. Min annars så trogna laptop. Det var bara att göra ytterligare ett ingrepp. Nu är hon åter vid liv men jag är orolig.

Jag får ofta höra att jag ska vara glad att hon klarat sig så länge. För visst är närmare 5 år en lång tid för en datamaskin. Men det är min datamaskin och att hon börjar bli så sliten gör ont. Vi har sett världen tillsammans. Hon var med mig till USA, hon var med mig säsongen i Kläppen, min tid i Oslo osv. Hon är min första och enda egna laptop.

Idag hann jag betala bort månadens räkningar. Nu kan hon somna in i ro när hon verkligen inte orkar mer. Jag ska spara över lite bilder på en annan hårdisk om jag hinner men väljer hon att gå vidare så är jag beredd.

Jag har köp ett par klackaskor. I veckan har jag gjort ett tappert försök att gå in dem och få lite feeling. Fast nån feeling har jag nog inte fått. Jag kände mig fullkomligt utvecklingsstörd när jag sladdade gatan fram och kunde inte för allt i världen begripa att folk orkar gå i högklackar till vardags.

Så varför utsätter jag mig för det här? Denna skam jag upplever när jag känner mig allt för långt utanför min trivselgräns, varför?

Jo det ska jag tala om. Jag ska haka på min käresta på hans examensmiddag och han ska ha kostym så jag kan inte äntra som en cowboy.

Bara för en liten stund sen halvkraschade min dator. Den har gjort så en gång innan också men som tur är har den återuppstått båda gångerna.

Efter lite rådfrågning vågade jag öppna och damma av datorn. Jag är så rädd att råka sabba nånting om jag öppnar den så jag undviker det gärna. Men min tekniska ådra fanns till mitt förfogande och gammgumman är nu uppe och spinner.

För övrigt vet jag nu vad jag önskar mig i julklapp, en ny laptop. Min nuvarande är så pass skraltig att hon förtjänar pension. Närmare 5 år har hon troget tjänstgjort utan större missöden. Aldrig varit virussjuk eller överdrivet trött och långsam. En sann hjälte som förtjänar medalj men jag föredrar att avsätta henne innan hon dör på riktigt.

Idag köpte jag mig en gammal hederlig hålslagare. Dyr var den så jag hoppas att den håller hela min livstid.

Hur som helst så behöver jag hålslagaren för att få ordning på mina viktiga papper. Tidigare har jag bara hivat mina papper i en låda och hoppats att jag inte behöver se över dem nå mer.

Men man vet ju aldrig när man kan behöva sina viktigare papper så nu har jag hålat mina papper och samlat alla i en pärm. Vuxenpoäng.

Jag orkade inte sortera så noga men pärmen blev knökafull så jag får ändå ångest av att bläddra i den. Men där finns nu allt från betalda räkningar till lönespecifikationer från de senaste två åren. Skönt att jag tog mig i kragen och gjorde bort det!

Det känns verkligen som att vintern är på väg på riktigt så idag skruvade jag i broddar i Offes skor. Det vore ju försmädligt om han skulle halka och skada sig så säkerheten först!

Jag vet inte hur andra känner sig men när jag broddar min häst själv eller skor av honom eller liknande så känner jag mig som en hjälte. Hästben är rätt så tunga. Inte alls omöjliga men fruktansvärt icke-ergonomiska att handskas med.

Offe blev skodd för ca två veckor sedan med skor med broddhål. Det hade ju varit fint om man hade skruvat i såna där små skyddspluggar för att inte förstöra hålen men som vanligt struntade jag i det.

Det är det som gör det så tungt att brodda hästen, rensningen av dessa små djävulshål. Då måste man stå med hoven i knät rätt så länge innan man lyckats rensa ur hålen som hårdpackats med jord och smågrus. Har man otur tar det ett sekel, har man tur går det galant.

Denna gång får jag lyckligt säga att det gick galant. Även fast svetten rann i pannan och jag hann ta av mig både jackan och halsduken innan jag var klar.

Och vilken tölt det blev sen! Min häst är så himla härlig. Han har vilat en vecka pga det opålitliga, halkiga underlaget men tickade glatt på som en klocka. Vinterpälsen är satt och han känns pigg och trevlig igen. Ååh ljuva kärlek.

Lång historia kort, min lillebror Willy som bott över ett år på Gotland flyttar hem! Han skulle bara hälsa på trodde vi men nej, han är här för att stanna! Lyckan är total! Åååh lillebror <3

Idag åker jag hem till Ågren igen. Det är skönt att få komma hem men också svintråkigt som alltid att lämna Jumme. Dock syns vi snart igen! Om bara sisådär 2-3 veckor kommer jag tillbaka till Göteborg.

Har förresten en ny dunderkul app, pop dot comics heter den. Man gör om sina bilder så de ser så där serietecknade ut. Kul och festligt!

Jobbsökandet här i Göteborg fortsätter. Inga större napp än så länge men idag har jag varit och kollat läget på ett industriområde. Folk är snälla och hjälper mig i letandet så förr eller senare får jag nog mitt efterlängtade maskinjobb.

Regnet öser ner och jag är strandad på en mack tills Louise kommer och hämtar mig. Skönt att jag hittade tak över huvudet. På vägen hit hann jag dock bli sjöblöt.

Jo just! Igår hittade jag ett stall som hade lediga stallplatser. Helt okej verkar det. Aningen långt bort, typ 2,5 mil men det är iaf nåt att börja på. Ridhus samt ovalbana finns i närheten så det ska nog funka.

Imorn ska jag besöka ett ställe för att försöka ragga till mig ett jobb. Får jag jobb tar jag mina ludna och flyttar.

Det känns som att det närmar sig.

I övrigt saknar jag min lilla kanin! Hoppas att mamma är snäll mot honom..

I söndags drog jag hit till Göteborg. Jag hade bokat flygen med minsta möjliga speltid så jag hade ca 25 minuter på Arlanda innan flyget mot Göteborg gick.

I Kiruna snöade det så pass att flyget skulle spolas av med det där orangea som jag antar är nån form av antifrysvätska. Det tog som väntat ett sekel och vi blev sena.

Jag räknade på att jag ändå skulle hinna fram med tid över så det var lugnt. Jag hade börjat bli kissnödig men tänkte att hinner jag inte på Arlanda så tar jag det på nästa plan.

När vi landat fanns det ingen tid över och jag fick springa till gaten. Kom på planet och hittade närmaste toa och tänkte att dit kutar jag så fort vi kommer upp i luften. Jag satte mig på min plats som var längst in mot fönstret.

Två äldre herrar kommer och ska sitta på samma rad. Ena var två meter lång och när han skulle sätta sig bredvid mig vände han sig lite om för att ta undan säkerhetsbältet och eftersom att han hade så jävla långa ben slängde han utan att ens märka det röven i famnen på mig. Den rörde min arm trots att jag pressade mig mot rutan i rena förskräckelsen.

Han var faktiskt så lång att hans knän var pressade mot sätet framför. Och där satt jag, nyarslad och kissnödig så att njurarna värkte inkilad på min plats.

Jag höll mig till Landvetter. Det hade varit för besvärligt att be gubben kila ut och in för att jag skulle kunna gå på toa. Så klart landade vi på en utlandsgate och fick åka buss från planet till flygplatsen. Allt tog så löjligt lång tid bara för att jag höll på att inplodera.

I slutändan överlevde både jag och mina njurar. Nästa gång kanske jag tar en plats längst ut i gången. Bara för att vara på den säkra sidan.

Då var papperna klara! Min lägenhet är uppsagd och en ny påskriven från nästa månad.

Det känns faktiskt väldigt bra. Från 96 kvadrat till 56 kvadrat. Lite mindre lekyta för Ågren men han ska nog överleva.

Som ny kund hos Kiruna bostäder fick jag reklamtryckta diskprylar. Kul med presenter! Kände mig som en städerska när jag gick hem med diskborsten synligt i näven.

Spegel, spegel på väggen där, jag vill lova att Ågren fagrast i landet är!

Idag åkte Louise hem efter att hälsat på och bott hos mig en vecka. Det är som lite trevligt när någon annan är hemma och hjälper till att fylla ut lägenhetens 96 kvadrat.

Igår hoppade Ågren från min axel rakt ner på golvet. Jag hann inte fånga honom i språnget som jag brukar. Jag trodde han skulle dö men han hoppade så glatt vidare. Han kan inte vara frisk. Har han ingen rädsla i kroppen? Eller är han bara sjukt dålig på bedömning av avstånd samt risker? Jag har ingen aning men som han hoppar upp och ner på allt från soffan till sin egen bur känns det som att det bara är en tidsfråga innan han skadar sig riktigt allvarligt.

Nu vill jag lova att det är slut på free rides i luvan! Kaninen får ju skärpa sig. Han får nöja sig med jordnära lekar med sin boll. Så det så!

Nä jag måste ta mig i kragen och börja hoppträna honom. Han visar tydligt ett uppenbart intresse..

Här sitter jag, ensam på en stol på sjukan i Gällivare.

Anna-Sara är på läkarbesök och jag glider med.

Tog en tur på Granngården och köpte lite vitaminer till hästen. Hoppas han blir glad. Man gör ju allt man kan för att underlätta pälssättningen för honom.

Hallå hej, jag är hästtjej!

I veckan har jag och min pappa och min farfar varit i Katterjokk och donat med bygget som min pappa pysslar med där uppe.

Jag stannade inte och sov över som dom andra så tidigt på fredagsmorgonen hoppade jag i bilen och rattade iväg mot byggplatsen.

Det ösregnade hela vägen. Norgevägen är nog så läskig när det är torrt väder så det var sjukt obehagligt att bli nersprayad av alla jäktande lastbilar. Jag tänkte på riktigt att det här kunde bli min död.

När jag hade passerat Björkliden såg jag ett springande djur i diket på höger sida. Jag hann tänka att det var en räv och att jag skulle köra över den innan djuret rusade ut framför bilen. Det var ingen räv och jag körde inte över den. Det var ett stort jävla LODJUR! Snabbt som vinden rörde den sina stora tassar och sprintade smidigt undan bilen. Jag var chockad och tagen. Tänk att jag sett ett lodjur i det vilda. Helt obegripligt.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig för. Det var ingen ide att stanna. Lon sprang vidare upp i skogen och så skygga som dom är skulle jag förmodligen inte se den närmare än jag redan hade gjort.

Med en puls på 300 blås högg jag istället min telefon och ringde Jon-Henrik. Jag kunde inte ens prata som folk utan skrek och skrek att jag sett ett vilt lodjur.

När jag kom till Katterjokk skrek jag till min pappa och farfar också. Det tog flera timmar innan jag lugnade ner mig.

Det är bland det häftigaste jag varit med om. Det är första gången jag ser någon av de stora fyra, alltså lo, djärv, varg och björn, i det fria. Det här är något jag aldrig kommer glömma. Jösses.

Jag slänger med en bild på bygget och en på två lodjur jag fotade på Skansen i somras. Bara för att uttrycka lite feeling ;)