Om jag blir flygrädd beror det inte på rädslan att störta och dö...
I söndags drog jag hit till Göteborg. Jag hade bokat flygen med minsta möjliga speltid så jag hade ca 25 minuter på Arlanda innan flyget mot Göteborg gick.
I Kiruna snöade det så pass att flyget skulle spolas av med det där orangea som jag antar är nån form av antifrysvätska. Det tog som väntat ett sekel och vi blev sena.
Jag räknade på att jag ändå skulle hinna fram med tid över så det var lugnt. Jag hade börjat bli kissnödig men tänkte att hinner jag inte på Arlanda så tar jag det på nästa plan.
När vi landat fanns det ingen tid över och jag fick springa till gaten. Kom på planet och hittade närmaste toa och tänkte att dit kutar jag så fort vi kommer upp i luften. Jag satte mig på min plats som var längst in mot fönstret.
Två äldre herrar kommer och ska sitta på samma rad. Ena var två meter lång och när han skulle sätta sig bredvid mig vände han sig lite om för att ta undan säkerhetsbältet och eftersom att han hade så jävla långa ben slängde han utan att ens märka det röven i famnen på mig. Den rörde min arm trots att jag pressade mig mot rutan i rena förskräckelsen.
Han var faktiskt så lång att hans knän var pressade mot sätet framför. Och där satt jag, nyarslad och kissnödig så att njurarna värkte inkilad på min plats.
Jag höll mig till Landvetter. Det hade varit för besvärligt att be gubben kila ut och in för att jag skulle kunna gå på toa. Så klart landade vi på en utlandsgate och fick åka buss från planet till flygplatsen. Allt tog så löjligt lång tid bara för att jag höll på att inplodera.
I slutändan överlevde både jag och mina njurar. Nästa gång kanske jag tar en plats längst ut i gången. Bara för att vara på den säkra sidan.
