Hjältekänsla
Det känns verkligen som att vintern är på väg på riktigt så idag skruvade jag i broddar i Offes skor. Det vore ju försmädligt om han skulle halka och skada sig så säkerheten först!
Jag vet inte hur andra känner sig men när jag broddar min häst själv eller skor av honom eller liknande så känner jag mig som en hjälte. Hästben är rätt så tunga. Inte alls omöjliga men fruktansvärt icke-ergonomiska att handskas med.
Offe blev skodd för ca två veckor sedan med skor med broddhål. Det hade ju varit fint om man hade skruvat i såna där små skyddspluggar för att inte förstöra hålen men som vanligt struntade jag i det.
Det är det som gör det så tungt att brodda hästen, rensningen av dessa små djävulshål. Då måste man stå med hoven i knät rätt så länge innan man lyckats rensa ur hålen som hårdpackats med jord och smågrus. Har man otur tar det ett sekel, har man tur går det galant.
Denna gång får jag lyckligt säga att det gick galant. Även fast svetten rann i pannan och jag hann ta av mig både jackan och halsduken innan jag var klar.
Och vilken tölt det blev sen! Min häst är så himla härlig. Han har vilat en vecka pga det opålitliga, halkiga underlaget men tickade glatt på som en klocka. Vinterpälsen är satt och han känns pigg och trevlig igen. Ååh ljuva kärlek.
