Jag kan köra bil
Anna-Saras mamma ringde idag och gapskrattde och halvt skrek i telefonen och bad mig komma ut och hjälpa till. Jag fattade inte ett smack av vad det hela handlade om så jag störtade ner för trapporna och ut på gården.
Pang bom så slänger hon mig i deras nyinköpta bil på en åktur. Varken jag eller A-S begriper varför tanten är så tokig men tar ett varv runt kvarteret.
Av nån anledning har tanten problem att få i ettan. När jag provkörde bilen begrep jag på fullaste alvar inte hur hon inte lyckas få i ettan. Det är en gubbkörd volvo i sina bästa dagar, som ny fast bättre.
Sen kom det fram att hon var så rädd att råka lägga i backen och därför inte lyckades få i ettan.
Föräldrar tror alltid att dom kan allt bättre bara för att dom har gjort allt fler gånger. Jag kan dock härmed konstatera att jag kan köra bil. Olika bilar dessutom för jag har ingen egen som jag är så van vid att jag inte förstår mig på andra modeller.
Dagens lärdom: fastna aldrig i rutmönster som inte är till din eller någon annans fördel, det kan bli jobbigt när man blir äldre.
Borde kanske konvertera till världsmästare...
Min häst var tvär, bitter och inåtvänd och gick som ett as. Han travvägrade och bockade och visade sitt stora missnöje på alla sätt.
Min jävla dvdkontroll vägrar fortfarande komma fram.
Idag när vi körde gokart sladdade jag runt en 3a ut i gruset och tappade ett helt jävla varv och tokförlorade som följd.
Senare hemma hos Simon när vi spelade Mariokart på wii kom jag sist hela tiden.
Jag är inte en dålig förlorare om jag inte är riktigt usel på riktigt så nu fick sig mitt ego en fet smäll rakt i magen.
Jag ställer mig min dagliga fråga, WHY?!
Men det går ju inte alltid strålande för alla. Ibland går det faktiskt riktigt dåligt så jag gottar mig i denna klassiker.
Dagens stroke
Jag letar och letar men finner den inte.
Om jag ska kolla på dvd kan jag bara se det språkalternativ som är överst. Går ej att blädra på själva spelaren men den har ju en playknapp som alltså gör det möjligt att välja det översta.
Jag finner det högst störande när det gäller mina animefilmer...
Nån stjäl mina nosludd hela tiden
Jag har aldrig varit mycket för nosludd egentligen men efter att samtliga av Ófeigurs nosludd bara försvunnit hittade jag (på tradera) den ultimata lösningen.
Ett nosludd återfanns dock på Báras grimma men två stycken är fortfarande spårlöst försvunna.
Hur som haver, lösningen blev ett nosludd som det helt enkelt står Ófeigur på. Ingen annan häst i stallet heter Ófeigur så den lär jag få behålla. Hoppas jag.
En annan sida av Matilda Forsén
Jag är en tävlingsmänniska som helt saknar tävlingsnerver. Jag tycker att det är svinkul att tävla på alla sätt men jag dör en plågsam död varenda gång också.
Förra tävlingen i Gällivare var jag som ett kolli. Enligt Anna-Sara var jag grön i ansiktet och stundtals totalt okontaktbar. På tävling är jag är konstant nervöskissnödig och bortom all hjälp. Det spelar ingen roll om det handlar om hästar eller snowboard det är samma lika varje gång. Ibland klarar jag av att vara mänsklig men jag går alltid igenom detta personliga trauma.
För att förinta mina obefintliga nerver ännu mer har jag anmält mig och min häst i öppen klass. Ófeigur han är redo men det finns ju inte en chans i världen att jag kommer klara av det. Det enda jag kan göra är att hoppas att hästen sköter allt. Jag vet att jag kan lita på honom så länge han är till freds med situationen men det finns aldrig några garantier. Aldrig..
Jag kommer dö O.o
Sen vare ju det där med politik..
Man pratar i färger och så lovar partierna än det ena än det andra och sen är det si så där en 80% av svenska folket som egentligen inte bryr sig och röstar bara för röstandets skull. Jag känner igen mig själv i den kategorin.
Antingen röstar man rött eller blått. Att blanda rött och blått vore dock det bästa för det skulle resultera i lila men det funkar inte riktigt på det viset så jag röstar nog grönt. Eller?
Jag ställer mig min dagliga fråga, vart är världen på väg?
Ångestdämpande
Man kan nästan säga att jag har blivit frälst. Jag har hittat ett sätt att bota all fyllerelaterad ångest liksom för allt. Det hjälper till och med om man skämms över nån annan. Den ångestdämpande bibeln är ingen mindre än The Dirt, ni vet Mötley Crüe's självbiografi.
"Nån annan har alltid gjort nåt värre" är en fras man hör hela tiden men nu har jag insett värdet i den meningen. Rockstärnelivet på 80-talet spöar allt. Så extremt att man finner det otroligt roande och icke att förglömma den lättnad som följer av att man inser att man förmodligen är ett av guds bästa barn.
Tack alla sönderknarkade gamla rockstjärnor för att ni är såna svin och tar på er all världens ångest. Det uppskattas. Verkligen.
Vad gör man inte för de rätta jeansen?
Vissa saker förändras aldrig. Sverige var, är och förblir ett högst modefixerat land.
Yes
Äntligen fick man lite lycka och välfärd. Jag har ju varit ganska duktig på att förse mig med trubbel senaste tiden...
Dagens stroke
Stockade på jobbet och lyckades hamra mig på fingret.
Mitt annars så pinnsmala finger är nu i normal storlek.
Åh nej!
Slutsats: Det framgår tydligt att man inte behöver vara psykiskt stabil för att leda ett barnprogram, kanske nåt jag på riktigt borde satsa på.
Bähähä
Jag har aldrig vart så brydd i just getter men nu när två har flyttat in i stallet så är jag som frälst. Det är underhållning på en helt ny nivå för mig. Så sjukt bedårande att man inte vill sluta titta på dom små liven ♥
Vampires suck
En film som inte ens gör sig värdig av ordet suger. Jag måste säga att det kanske är den sämsta film jag sett. Helt otroligt värdelös. Det faktum att den är så obegripligt dålig gör den dock sevärd. Man måste helt enkelt se den för att inse hur fruktansvärt dålig den är.
Så därför råder jag alla att plåga sig igenom den bara just för att den är så kass att det rent blir en upplevelse.
Vem är egentligen Peter Get?
Matilda: "Petter och hans fyra getter"
Anna-Sara: "Peter Get!"
Matilda: "???"
Anna-Sara: "Nä, det rimmar ju inte"
Till sitt försvar menade hon så här:
Petter rimmar på getter alltså borde Peter rimma på get.
Det krävs inte alltid så mycket för att man ska känna sig som Einstein i gänget.
Den där känslan man får när man tror att man smälter
Jag befinner mig i Stockholm-wannabe-town, alltså Luleå. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var på solsemester.
Vi hoppade glatt i bilen igår, jag och Anna-Sara. Det var ju en sån där härlig kylig morron i K-town men solen låg på och efter en timme trodde vi att vi skulle dö. Fy fan för lillgolfen, den har ingen ac och jag trodde på riktigt att jag skulle smälta.
Där sitter vi båda två i svarta jeans och tischa. Jag hör ett konstant tjat från min högra sida: "Nej nu tar jag av mig. Jag klär av mig alla kläder. Jag klär av mig helt naken nu! Får jag ta av mina byxor?!"
När vi väl kom fram kastade vi oss ur bastubilen och drog en runda på stan.
I lägenheten sen så funkar inte tvn alls som vi vill och sen drog åskan in och blixten slog ner så att det skakade i hela huset och då slutade tvn att funka på riktigt. Vilken smäll det var. Folk ba skrek ute på gatan och det kändes verkligen som att nånting sprängdes.
Idag skiner solen igen och nu ska vi ut och leta efter glass. Att det ska vara så förbannat varmt hela tiden. Jag får ju hemlängtan.
Fredagen den 13:de Augusti 2010
Å jösses, fredag den 13:de, jag tror jag dör. Inte..
Har jag överlevt alla andra otursdagar så nå ska jag klara även denna dag.
Med tanke på att inget hände på jobbet borde jag vara trygg. Eller ja, det beror ju egentligen på vad man menar med inget. Tog traktorn och rensade kax för glatta livet. Satt som berg i backen och jag fick rent hamra mig fram med skopan. Körde 88:an, säger inte vanligt folk någonting men att köra den traktorn kan jämföras med en jordbävning eller hjärnskakning, bara att välja ett alternativ.
När det var dags att fara hemåt med gula blixten (som susar fram i ca 9-15 km/h i uppförsbacke) är jag snäll i trafiken och släpper förbi all annan trafik som jag möjligt kan. Jag gjorde det besvärligt för mig och försökte göra mig så liten som möjligt men det är ju omöjligt så jag dammade rakt in i bergväggen istället. Nu ska jag väl inte överdriva, gick ju inte fort och det var ju bara skopan som tog i men ändock körde jag in i väggen.
En vanlig sketen tisdag
Vad sjukt det är att vara hästägare.
Jag har känt Ófeigur i snart 2 år och älskat honom villkorslöst men när jag köpte honom blev det liksom ännu värre. Han fick vila nu 3 dagar och jag saknade honom så att det är ju rent löjligt.
Han gick väldigt bra i dag trots stekande sol och efteråt stod han helt stilla och lät sig spolas av. Vilken fruktansvärt snäll häst jag har. Han må vara som han blev men han är så genomsnäll egentligen att jag nästan grinar. Usch nu blev det så där löjligt igen.
Nå nå, igår gick jag till frisören och saxade lite i håret. Ingen märkbar skillnad tror jag så jag vet inte ens varför jag sa det.
Idag storhandlade jag. Gick på över 600 spänn. Känns ju nästan snopet att sluta svälta, det var ju sjukt mycket mer ekonomiskt. Nå väl, nu ska jag bli stark och stor som en oxe. Vänta bara.
Idag på jobbet kan man nästan säga att jag krockade lite. Jag kom med elverket och fick möte i en kurva och så slog vi i varandra i sidan. Elverket fick ingen märkabar skada men lillbilen blev en baklampa fattigare plus en 20 cm lång repa.
Han sa att det var lugnt och jag har ingen aning om vems fel det var.
Härliga elverket ♥
Snart...
Men nu ska vi göra det tillsammans, jag och Anna-Sara.
Jag har slängt ut ungefär allt onyttigt som fanns i kylen (mögel och utgången mat är ju onyttigt). Så imorn måste jag handla allt nyttigt jag kan komma över som jag faktiskt tycker om (som vi alla vet lär det inte vara mycket).
Och sen ska vi tappert börja träna.
Jag känner en enorm våg av hopplöshet men målet är ju att komma över denna enorma våg så jag biter ihop, tar mig i kragen och ser till att det blir förändring.
Jag ska börja äta frukost också. Det kommer vara det svåraste för min del.
Det bästa är: inge mer godis, chips, alkohol eller grillmat. (åtminstone inte på ett bra tag)
Det goda livet är förbi...
Hegga 5 bast
Som vanligt hade jag glömt att köpa nån present i tid men som tur är har ju alltid Coop öppet på söndagar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men oftast så känner jag mig som en riktigt 10-poängare till syster.
Hur som helst gled jag in med en icke inslagen stor och mjuk svampbob och den gick rakt in i hjärtat på pojken så det var en lyckad affär.
Men inte är det nån hit med barnkalas. Vilket jävla liv det blir. Speedade av socker härjar en liten skara ungar ljudligt som en hel orkester.
Nå vet jag att jag kan skrika men barnskrik är som knivar rakt in i själen.
Sunshine
Men se där, solen skiner. Det är nog bäst att jag bassar på att slänga min vampyrfärgade kropp utanför dörren. Jag ska försöka tvångsduscha min häst sen också. Han är 10 år men duschar fortfarande inte frivilligt, dagens ungdomar...
Ljuva 90-tal
En riktig höjdarvecka med andra ord.
Vi har dock redan lite brist på blödiga kärleksrullar.
Titanic tog vi oss igenom utan tårar och samma lika med Moulin Rouge men sen så såg vi Stolthet och fördom. Alla som har sett den måste ju vara eniga om den enorma frustration den filmen utsänder. Väldigt laddad hela tiden men inte ett enda hångel. Det är lika jobbigt varje gång.
Jävla häst
Denna dag började så där ofattbart bra. Tog med Óffe till Nikka och red en halvdagstur med Anna-Sara och 2 turister. Min älskade häst var så himla awesome och jag satt och gottade i tankarna om vilken pärla han är.
Men som det ibland kan vara visade sig detta awesome beteende bara vara lugnet före stormen.
Glada över att vara klara i tid packade vi ihop och skulle lasta Óffe i transporten. Jo tjena...
Hästen satte sig på tvären, stegrade, kastade sig, släpade mig i grimskaftet och bokstavligen körde över mig i över 2 timmar.
Ingenting hjälpte. Mutade med havre och limpa och allt som hästar kan tänkas vilja stoppa i sig. Lastade på en annan häst som draghjälp men den gubben gick inte heller.
Jag svor och skrek men det enda som hände var att han stack med mig hängandes efter sig. Det är ett jävla under att jag inte tappade honom när han drog iväg i galopp eller att nån kom till skada.
När både jag och hästen nästan drunknade i svett fick jag helt enkelt se mig som slagen. Det var ingen ide att bråka mera. Skaderisken ökade hela tiden så trots en fight jag annars aldrig skulle gett upp i gick vinsten till hästjäveln.
Jag är dock väldigt besviken och fattar inte vad han sysslar med. Han har aldrig varit så här odräglig och dryg.
Nej nu börjar allvaret...
