Den där känslan man får när man tror att man smälter
Jag befinner mig i Stockholm-wannabe-town, alltså Luleå. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var på solsemester.
Vi hoppade glatt i bilen igår, jag och Anna-Sara. Det var ju en sån där härlig kylig morron i K-town men solen låg på och efter en timme trodde vi att vi skulle dö. Fy fan för lillgolfen, den har ingen ac och jag trodde på riktigt att jag skulle smälta.
Där sitter vi båda två i svarta jeans och tischa. Jag hör ett konstant tjat från min högra sida: "Nej nu tar jag av mig. Jag klär av mig alla kläder. Jag klär av mig helt naken nu! Får jag ta av mina byxor?!"
När vi väl kom fram kastade vi oss ur bastubilen och drog en runda på stan.
I lägenheten sen så funkar inte tvn alls som vi vill och sen drog åskan in och blixten slog ner så att det skakade i hela huset och då slutade tvn att funka på riktigt. Vilken smäll det var. Folk ba skrek ute på gatan och det kändes verkligen som att nånting sprängdes.
Idag skiner solen igen och nu ska vi ut och leta efter glass. Att det ska vara så förbannat varmt hela tiden. Jag får ju hemlängtan.
