Matilda Forsén

En himla bra dag.

Idag har jag varit good girl på jobbet och dragit upp en lastbil ur nåt som kan beskrivas som en underjordisk, vattenfylld krater. Och då har jag bara lagt till pyttelite överdrift. Helst skulle jag vilja säga att jag gjorde det med mina handskklädda händer men det hade varit lögn. Jag drog upp den med traktorn, dvs noll mänsklig muskelkraft.

Idag har jag fyllt en sopsäck med skräp ur mitt hem. Om inte allt för länge byter jag lägenhet så storstädningen har så sakteligen börjat. Jag har även tagit tag i min smutstvätt och tvättat sen fyra till om ca 20 min.

Idag har det även snöat så pass att lite snö har valt att stanna på marken. Jag och Ågren tog tillfället i akt och lekte en stund i snön. Topp mysigt!

Imorgon kan eventuellt bli en ännu bättre dag. Imorgon kommer Jumme hit! Jippi! Då kan vi vara snygga tillsammans. Det kommer bli så roligt.

Igår köpte jag lite nya prylar till Ågren. Jag vill ju så gärna att han ska ha roligt så jag köper lite fräcka leksaker åt honom lite nu och då.

Hans nyaste pryl är en 130 cm lång tunnel. Han är än så länge inte tokförtjust i den men han har gått hela vägen igenom den några gånger. Dock får han lätt panik i den när han bara hunnit halvvägs så det är också som en lurig fälla. Han snor sig då så våldsamt att han snurrar in sig i den. Som ett nät. Han är tokig!

Favoriten bland leksakerna är dock den gula bollen man kan fylla med karameller. Han rullar omkring med den som en dåre! Fram och tillbaka över köksgolvet. Hade jag vetat det tidigare hade jag döpt om honom till Zlatan men nu känns han för mycket som en Ågren att annat namn är uteslutet.

När jag ändå var i farten köpte jag en snitsig lila bajslåda åt honom. Lite potträning är väl alltid bra. Han har hoppat i och ur lådan några gånger men jag vet inte om han faktiskt uträttat något eller om han bara har kollat läget.

Kärlek till all världens kaniner!

Jag blev just skadad av något så harmlöst som hö. Jag tog en näve hö som jag skulle ge min kanin när ett höstrå skar mig så pass att jag började blöda. Ja, faktiskt så pass att jag fick sätta ett plåster på såret.

Det känns faktiskt som att den här veckan inte kommer gå till historien som den bästa i mitt liv. Kanske blir den min näst bästa veckan någonsin men den har inte börjat nog bra för att kvala som den bästa. Punkt.

Igår upptäckte jag att jag har spinn i en av mina krukväxter. Det känns inte bra.

Jag ringde upp min mormor för råd och köpte sen en spray för att bli av med ohyran. Just nu bor min stackars blomma i badrummet. Där får hon stanna tills hon frisknat till.

Idag när jag kom till stallet hade jag fått en liten present i mitt skåp. En islandshäst-pin! Så himla gulligt av Åsa och Amanda!

Det känns dock inte riktigt rätt att jag får en present när det är dom som så snällt tagit hand om min häst när jag varit borta nästan hela veckan. Jag borde ju ha haft med mig presenter till dom. Skamligt.

Vad jag trivs i stallet. Det är så trevlig stämning och alla hjälper varandra. Jösses som jag kommer sakna det jag har här om vi flyttar söder ut jag och Offe.

Idag har vi lekt loss på Liseberg. Hur kul som helst! Vädret var dock regnigt och kallt men som tur är har jag köpt en ny varm jacka.

Vi har åkt karusell och spelat hem varsitt litet gosedjur.

Sjukt bra dag på en sjukt bra vecka. Jonte-Henke och jag, det är nåt helt annat.

Idag tyckte Louise att det var dags för mig att släppa sargen och testa något nytt. Det blev sushi! Jag som älskar japan men inte vågat kasta mig in i den japanska matkulturen. Jag kan dock inte påstå att det var fantastiskt, vissa varianter inte ens gott men jag gjorde det! Jag smakade! Mamma, pappa, är ni inte stolta över mig?!

Idag har min snälla vän Louise skjutsat mig ut till omnejden i jakt på stall. Om jag flyttar till Göteborg tänker jag ta hästen med mig så en stallplats är ett måste.

Vi hittade en snäll tant som visade oss runt i ett högst hästtätt område och jag fick massor med telefonnummer och lämnade en lapp på en anslagstavla där jag skrev att jag söker stallplats. Efteråt var jag helt slut men förhoppningsvis hittar jag snart ett ledigt stall med god stämning.

Katter fanns det också överallt. Jag som älskar katter! Så jag plockade upp ca fyra stycken för att gosa varav tre stycken nu fullkomligt hatar mig. En katt rent skrek när jag plockade upp den och en annan försökte trycka bort mig när jag försökte pussa den. Hoff, jag kunde ju inte hålla mig.

Jag kan ärligt säga att jag älskar ledigveckor. Minisemester är vinst!

Jag har det fint här i Göteborg. Tempot blir ibland lite högt men jag får sovmorgon varje dag vilket jag verkligen uppskattar. Jumme jobbar på dagarna så därför kan jag sova fast till sena eftermiddagen om jag så önskar.

Igår var vi på musikal, Chess på svenska. Det var första gången jag var på en stor musikal. Innan har jag bara varit på musikaler som man får se med skolan när man går i mellanstadiet.
Hur som helst, det var kul! Den var väldigt vuxen. Inte direkt några humoristiska inslag. Det som toppade det hela var dock att jag sett och hört Mufasa live! Alltså han som gör rösten till Mufasa i lejonkungen. Direkt han började prata hörde jag Mufasa men så tänkte jag att lejonkungen är ju rätt gammal så det är säkert inte samma kille men visst var det så!

Annars äter vi, fikar, skedar, springer på stan, cyklar, hoppar studsmatta, gungar osv.

Då sitter jag här igen. Arlanda och jag, det får bli titeln på min självbiografi.

Varje gång jag hamnar här i väntan på diverse avgångar så saknar jag mina djur orimligt mycket. Fy fan vilken separationsångest jag drabbades av i stallet igår. Det är ju löjligt. Och just nu i denna stund tänker jag på vad mysigt det vore om Ågren var här.

Sen när jag väl är framme hos Jumme, då ägnar jag knappt mina lurviga älsklingar en tanke. Man är ju en skam för sig själv.

Om ca 2,5 timmar flyger jag till Göteborg. Det är bara att härda ut...

När Ófeigur kom tillbaka till Jukkas efter betet hade hans gamla hagkompis flyttat. Han sattes då ihop med en annan ponny, Cordon.

Det gick bra fram till i veckan. Cordon och Ófeigur rök ihop och spöade upp varandra så nu får de inte längre stå med varandra.

Det vart dock inga allvarliga skador på någon av dom. Cordon fick sår på benet vad jag vet och Ófeigur fick ett långt men bara ytligt sår på bogen.

Det känns lite tråkigt att han varit i slagsmål och sparkat en annan häst blodig även om det inte var så farligt. Men det är ju sånt som händer.

Igår tvättade jag min kära lilla häst. Han har nu kunnat duschas utan problem flera gånger så jag anser att man inte längre kan påstå att han är svår att spola av. Sakta men säkert blir vi bättre!

Att morgonmysa med min kanin i sängen kan vara det bästa jag vet!

Tävlingen i Gällivare gick både bra och dåligt.

Till att börja med åkte jag i fredags helt ensam på denna tävling. Hade ingen personlig hästskötare med eller ens en bilkompis. Jag övervägde att ta med kaninen som sällskap men insåg att det skulle bli väldigt trångt i bilen så han blev kvar hemma. Det regnade som att det inte fanns någon morgondag och jag kan ärligt säga att jag ville gråta. Turligt nog gick Ófeigur snällt in i transporten och resan gick bra.

Väl på plats placerades vi i ett av de små privatstallen bredvid ridklubben. Gäststallet var fullt så det var flera hästar som hamnade på andra ställen.

Det var dock lugnt och behagligt att stå i ett litet stall. Lite trångt var det men jag kunde parkera transporten så pass nära att jag förvarade mycket av mina prylar i den.

Efter stallinstallationen testade vi banan. Det var fortfarande spöregn och jag frös som gnu. Hästen var glad och kändes bra så jag la mig modet i behåll den kvällen.

På lördagen startade jag först 11.30 och kunde ta det lugnt hela morgonen. Kerstins häst Renna klarade inte veterinärbesiktningen pga ett sår på benet. Det var tråkigt. Vi skulle ha mött varandra och ridit kvalet i samma grupp i tölten men där blev jag helt ensam då även en annan hade strukit sig. Totalt var vi bara fyra startande i vardera klass jag ställde upp i.

Båda kvalen gick dåligt för mig. Jag nollade traven i fyrgången och tölten kändes bra men poängen var riktigt dåliga.

I sorg bestämde jag mig för att deppa på ett för mig nytt sätt. Jag gjorde en riktig tjejgrej och shoppade mig glad. Köpte nytt fint träns med lila lackdetaljer till Óffe. Det blev även lila tyglar till, ett lila sadelöverdrag, en lila höpåse och en helt lila grep.

På kvällen gick jag faktiskt på ryttarmiddagen som jag först tänkte dissa. Jag bodde ensam i ett tvåbäddsrum med solarium och tänkte att en social middag kunde göra mig gott.

Katter fanns det gott om. Crazy cat ladyn inom mig vaknade helt och jag har nog helt säkert tvångsgosat med sju katter.

På söndagen var jag svintrött. Red fram innan fyrgången och kände att jag lika gärna kunde åka hem. Motivationen låg i botten och jag ville verkligen inte dra på mig några nollor. Matti tjatade som vanligt "kom ihåg att rida!" och jag pep tillbaka med gråten i halsen "jag kan ju inte ens rida!". Men jag jag tog mig samman och höll tårarna borta. Väl på banan fick det mycket bättre än kvalet. Vi slutade på poängen 4.53 vilket är nytt personbästa i öppen klass och vi kom inte sist! Vi kom trea!

Tölten är en helt annan historia. Den gick sämre i finalen än i kvalet och jag var så himla besviken. Det kändes som så bra men poängen var kass. Vi kom inte ens över fyra i slutpoäng så jag vill inte ens prata om det. Efter det ville jag bara hem.

Lastningen gick jättebra. Ófeigur stövlade in utan att ens tänka sig för. Han var väl för trött, min tappra hjälte. Trots en kluven tävlingsinsatts så älskar jag min häst mer än nånsin. Han kämpar på och gör så gott han kan och han kan dessutom ha kul och trivs på ovalbanan. Han är min absoluta bästis!

Vi var tillbaka i Jukkas strax efter fem så allting runt omkring gick väldigt smidigt. Skönt med egen transport måste jag säga. Då städar man den bara så noga man orkar just då och kan städa den bättre dagen efter.

I helgen plockade vi hem rosett 19 och 20 till samlingen. Även om hälften av tävlingarna har gått mer dåligt än bra blir jag lite stolt när jag tittar på min rosettsamling. Där hänger 20 stadiga bevis på över 20 helhjärtade försök. I dessa rosetters bakgrund ligger brutna ben, blod, svett och tårar. Med- och motgång. Tur och otur. Men på varje tävling har vi alltid lyckats få hem en rosett. Och den där rosetten, oavsett färg, betyder alltid så himla mycket! Det blir alltid värt det i slutändan.

Det var allt jag har att säga om helgen.