Matilda Forsén

Tävlingen i Gällivare gick både bra och dåligt.

Till att börja med åkte jag i fredags helt ensam på denna tävling. Hade ingen personlig hästskötare med eller ens en bilkompis. Jag övervägde att ta med kaninen som sällskap men insåg att det skulle bli väldigt trångt i bilen så han blev kvar hemma. Det regnade som att det inte fanns någon morgondag och jag kan ärligt säga att jag ville gråta. Turligt nog gick Ófeigur snällt in i transporten och resan gick bra.

Väl på plats placerades vi i ett av de små privatstallen bredvid ridklubben. Gäststallet var fullt så det var flera hästar som hamnade på andra ställen.

Det var dock lugnt och behagligt att stå i ett litet stall. Lite trångt var det men jag kunde parkera transporten så pass nära att jag förvarade mycket av mina prylar i den.

Efter stallinstallationen testade vi banan. Det var fortfarande spöregn och jag frös som gnu. Hästen var glad och kändes bra så jag la mig modet i behåll den kvällen.

På lördagen startade jag först 11.30 och kunde ta det lugnt hela morgonen. Kerstins häst Renna klarade inte veterinärbesiktningen pga ett sår på benet. Det var tråkigt. Vi skulle ha mött varandra och ridit kvalet i samma grupp i tölten men där blev jag helt ensam då även en annan hade strukit sig. Totalt var vi bara fyra startande i vardera klass jag ställde upp i.

Båda kvalen gick dåligt för mig. Jag nollade traven i fyrgången och tölten kändes bra men poängen var riktigt dåliga.

I sorg bestämde jag mig för att deppa på ett för mig nytt sätt. Jag gjorde en riktig tjejgrej och shoppade mig glad. Köpte nytt fint träns med lila lackdetaljer till Óffe. Det blev även lila tyglar till, ett lila sadelöverdrag, en lila höpåse och en helt lila grep.

På kvällen gick jag faktiskt på ryttarmiddagen som jag först tänkte dissa. Jag bodde ensam i ett tvåbäddsrum med solarium och tänkte att en social middag kunde göra mig gott.

Katter fanns det gott om. Crazy cat ladyn inom mig vaknade helt och jag har nog helt säkert tvångsgosat med sju katter.

På söndagen var jag svintrött. Red fram innan fyrgången och kände att jag lika gärna kunde åka hem. Motivationen låg i botten och jag ville verkligen inte dra på mig några nollor. Matti tjatade som vanligt "kom ihåg att rida!" och jag pep tillbaka med gråten i halsen "jag kan ju inte ens rida!". Men jag jag tog mig samman och höll tårarna borta. Väl på banan fick det mycket bättre än kvalet. Vi slutade på poängen 4.53 vilket är nytt personbästa i öppen klass och vi kom inte sist! Vi kom trea!

Tölten är en helt annan historia. Den gick sämre i finalen än i kvalet och jag var så himla besviken. Det kändes som så bra men poängen var kass. Vi kom inte ens över fyra i slutpoäng så jag vill inte ens prata om det. Efter det ville jag bara hem.

Lastningen gick jättebra. Ófeigur stövlade in utan att ens tänka sig för. Han var väl för trött, min tappra hjälte. Trots en kluven tävlingsinsatts så älskar jag min häst mer än nånsin. Han kämpar på och gör så gott han kan och han kan dessutom ha kul och trivs på ovalbanan. Han är min absoluta bästis!

Vi var tillbaka i Jukkas strax efter fem så allting runt omkring gick väldigt smidigt. Skönt med egen transport måste jag säga. Då städar man den bara så noga man orkar just då och kan städa den bättre dagen efter.

I helgen plockade vi hem rosett 19 och 20 till samlingen. Även om hälften av tävlingarna har gått mer dåligt än bra blir jag lite stolt när jag tittar på min rosettsamling. Där hänger 20 stadiga bevis på över 20 helhjärtade försök. I dessa rosetters bakgrund ligger brutna ben, blod, svett och tårar. Med- och motgång. Tur och otur. Men på varje tävling har vi alltid lyckats få hem en rosett. Och den där rosetten, oavsett färg, betyder alltid så himla mycket! Det blir alltid värt det i slutändan.

Det var allt jag har att säga om helgen.