Matilda Forsén

Det är svårt att med ord beskriva lyckan över att vara tillbaka framför sin egen dator. Har inte lyckats få internet att funka sen tredje veckan efter att vi kom hit. Några veckor efter det gick min laddare och dog och efter det har jag inte använt min dator förrän nu. Hur som helst, skönt att vara tillbaka! Anders dator är så mycket mindre än min så att sitta här är nästan som en bioupplevelse. Allting är bara så himla stort.
I love it!

När jag får ork och lust ska jag ladda upp bilder från stallet och grejer. Nu när min dator är igång kanske jag orkar fixa med bilderna.

Köpte en adapter för att ladda min dator. Såg att den mådde lite dåligt. Dom där "pinnarna" i stickkontakten pekade åt var sitt håll så gick tillbaka för att byta den. Allt löste sig och var frid och fröjd tills jag insåg att jag köpt en för klen adapter. Min dator vill ha 20V men den lille jäveln gick bara upp till 12V. Det går dock att ladda databatteriet men tar typ ett dygn att ladda upp det helt. Härliga tider...

Solen har strålat varenda dag i över en vecka. Vissa dagar har det varit sjukt varmt och andra dagar blåst kallt men solen har minsan varit framme hela tiden.

Förra helgen spenderade vi på operahusets folkfyllda tak. Trevligt ställe.

Grattis till min far som fyller 50 jävla bast idag!
Det var ungefär allt jag hade att säga...

Att det är vår här råder det inga som helst tvivel om. Det är sjukt varmt ute och snön smälter. Utanför stallet har det bildats ett helt hav. Förmodligen för att gubben på gården inte kan köra traktor. Om han visste hur man vinklar skopan hade han kunnat skrapa bort snö och slask och på så sätt förhindrat en flera decimeter djup sjö. Men man ska inte klaga, solen skiner och alla är glada.

Det ligger en Hööksbutik efter vägen till och från jobbet. Idag stannade jag till där och köpte mig ett par nya ridbyxor. Börjar bli lite svettigt i mina täckbrallor och ridbyxor är aldrig fel. Var på en annan butik där dom hade monsterrea på ridstövlar så jag fyndade ett par för 300 spänn. Rena rånet. Det är dessutom första gången jag äger ett par ridstövlar. Crazy Swayze.

Jag saknar min häst och om en månad flyttar jag hem igen. Om sanningen ska fram kommer det bli helt galet trevligt att komma hem. Min reunion med Ófeigur lär bli tårfylld och jag ska rida så glatt hela tiden. Det kan faktiskt vara så att Ófeigur är mitt livs bästa köp.

Idag har det varit strålande sol och 800 grader varmt ute. Satt och snackade drit med stalljäntorna i den stekande solen iklädd t-shirt. Jag måste säga att jag trivs på jobbet och kommer sakna den trevliga stämningen.
Hästarna fäller päls nå så djävulsk nu så om nån vill ha lite stoppning så finns det hästhår till försäljning. Ring vid intresse!

Efter jobbet gled jag omkring på Oslos gator och rekade lite efter mysiga kaffehak. Det är bara så att caféer finns exakt överallt så det är inte så lätt att hitta nån som verkligen känns som en klockren 10 poängare.
Gled till slut in på Oslo City och köpte kulglass. Åt och frös i min ensamhet vid ett litet bord innan jag gled in i bokhandeln och fann en liten hjälte. Det är en Watchover Woodoo Doll som går under namnet The Killer med beskrivningen: "Beskyddar mot motgång och olycka, och bekämpar onda makter". Den var jag bara tvungen att köpa.

Det besvärligaste som kan hända efter jobbet är att jag inte hittar nån stans där jag kan parkera. Bilen är alldeles för lång. Här glider alla privatpersoner omkring i bilmodeller som Golf eller Polo eller sånna där minielbilar som man kan knö in nästan vart som helst. Stora minibussar är inget man gjort parkeringar för i Oslo. Helst ska man inte ha bil alls men nu är det faktiskt så att jag har det och jag har rättigheter som alla andra bilförare! A just det. Tyst med dig.

Det finns mycket som jag längtar efter och saknar i mitt liv. Det jag saknar och längtar efter mest vad gäller Kiruna är min häst. Snart får jag dock träffa honom då jag lämnar Oslo för Kiruna i slutet på april.

Något som sliter i mitt hjärta allt hårdare och hårdare för var dag är Japan. Jag vill så innerligt bara få åka till Japan. Känns dock inte aktuellt i nuläget. Stämningen i drömmarnas land är nog inte den bästa just nu.

Jag fortsätter att gräva ner mig i allt möjligt som har med Japan att göra från hemmaplan istället. Har steppat upp japanbegäret och börjat läsa lite böcker av Haruki Murakami, en känd japansk författare som slagit stort i hela världen. Nu snackar vi om helt vanliga romaner vill jag tillägga, inte manga. Hur som helst så har jag läst After Dark som handlar om en enda natt i mörkaste Tokyo. Kan inte beskriva den särskilt bra men den är verkligen läsvärd. Bara 200 sidor lång dessutom. Nu har jag precis börjat läsa Norwegian Wood som är Murakamis mest kända verk. Hoppas den är awesome.

Kort och gott, jag fick en p-bot idag igen...
Är dock så gald över Emos tillfrisknande att jag inte är speciellt ledsen. Som min gode vän Karlsson på taket hade sagt, det är en värdslig sak...





Note to self: Din bil är för mycket för Oslo, åk hem...

Jag har varit tokorolig för Emo. Han har legat på botten av sin balja utan att äta eller simma i hela 2 dagar. Jag var helt säker på att han skulle dö. Han var så utslagen att jag kunde plocka upp honom i handen utan att han rörde en fena. Det kändes helt hopplöst med tanke på att han inte ätit nånting. Han är ju så liten och jag tänkte att han förmodligen svälter ihjäl ganska snabbt. Men nu alldeles nyss så började han simma lite så jag gav honom mer mat fast han redan hade massa gammal mat flytandes då han inte ätit sedan i torsdags. Plötsligt började han simma upp till ytan och äta. HAN ÄTER IGEN! Jag är så glad! Nu finns det hopp för hans överlevnad.
Nu simmar han så glatt i sin låda med sitt lilla slott på botten. Han ser dock fortfarande sliten ut men samtidigt mycket gladare än tidigare.

Lilla Emo i sitt stora hem.

Se så glad han är igen min lille man :)

Fick sluta tidigt idag. Det gillas.
Kunde äntligen hämta ut mitt paket som verkligen spelat svårflörtad. Ett packet med mat var det. Jag blev så glad! Finncrisp, nudlar, majs, salamiost, riskakor, oboy och massa annat som undrlättar den norska vardagen. Tack käre mor!

Min fisk mår jättedåligt trots att han fått flytta till en 15 liters lägenhet. Känner han sig ensam? Måste jag köpa en till fisk? Kan fiskar vara deprimerade? Så många frågor och inte ens wikipedia verkar kunna ge mig ett konkret svar. Emo kanske var ett bättre namn på fisken än vad jag trodde.

Jo just, vi har en grabb till i vårat rum nu. Alltså en riktig människopojke. Också malunge så jag är fortfarande lika utstött men nytt folk är alltid kul så jag är glad ändå. Hade dock vart kul om det kunde flytta in en japan i vårt rum. Ska dock inte klaga, köpte en Totoro-matlåda av japanen på Neo Tokyo idag. Sjukt trevlig butik det där och sjukt trevlig japan.

Just idag är det exakt 3 år sedan jag bröt bäckenet. Än så länge inga symptom på besånde smärta och lidande. Det går bra nu.

.. verkligen älskar japaner! Underbara människor. Finns ingen driket anledning, det bara är så. Helst fantastiskt. Tack alla japaner för att ni gör mina dagar lite ljusare. Se nu till att fly från eran olyckliga tillvaro innan fler hjältar lämnar jordelivet.

May the force be with you!

Sen det tragiska öde som gick vår lille vän Eugene till mötes har vi levt som vanligt utan husdjur. Eller fram till denna vecka. Jag har inte vågat presentera honom än men jag har en ny kille. Han är svart och jag kallar honom för Emo. Förhoppningen är att han överlever så pass länge att jag kan ta med honom hem och att han överlever bilresan.


Han har fått ett litet slott också.

Stack från jobbet en timme tidigare idag för att hinna hämta ut ett paket på posten. Traskade glad i hågen mot ett postkontor där jag fick veta att jag skulle hämta mitt paket i Sofienberg. Stressar iväg mot bussen, hoppar av i Sofienberg, går in på ett apotek och frågar efter närmaste postkontor, rusar in på postkontoret, får veta att det också är fel postkontor samt att jag inte skulle hinna dit då det stängt 5 minuter tidigare.
Jag blev bara så fruktansvärt besviken.

Hästarna jag jobbar med är väldigt begåvade på att ödelägga saker. Helst staket och hinkar. Dom har lyckats sparka sönder staketet i en hage så bra att dom går in och ut lite som dom vill. Min mästerliga nödlagning höll 5 av 6 hästar inne denna soliga dag.
Tappade bort en häst en stund men hittade honom ätandes på en halmbal i en hage inte så långt bort.


Min mästerliga lagning av staketet.


Detta är den mistänkte ödeläggaren. Det är dock inte han som rymmer,
han hjälper bara dom som vill rymma...

Igår gled jag och Hanna runt på stan halva dan och jag satte nog sprätt på en för mig syndig summa pengar. Har denna vecka passat på att unna mig grejer som jag faktiskt vill ha. Grejer som tv-spel, jackor, färgpennor, mat och en mugg. Här på kollektivet är muggar en bristvara. Det finns bara en enda mugg som har öra. Mestadels dricker vi ur gamla sylt/sås/fetaostburkar men även det har sin charm.
Min mugg är väldigt fin och jag älskar den. Jag ska göra allt för att beskydda den inne på rummet. Kommer aldrig våga lämna den i köket för då är det garanterat nån som snor den av mig. Hanna blev en gång av med sin älskade muminmatlåda så man måste hålla hårt i det man vill ha kvar.

Som jag gillar min nya mugg, One Piece finns numera i muggsamlingen.
Ja, jag samlar på muggar...

Somnade runt 23-tiden igårkväll och vaknade klockan 7. Jag vet inte vad som hänt, plötsligt har jag blivit som Anna-Sara. Det är ju för fan helg och jag är som en gammal kärring. Tur att Fyllanders inte är här. Förra helgen kom han nämligen hem full nå så djävulskt och skrek och levde rövare klockan halv fyra på natten. Jag skulle upp 06.25 och gå på jobbet, jag tyckte inte att han var speciellt kul.

Det borde finnas varmvatten i duschen nu. Kanske att jag ska dra lite nytta av min pensionärsvarning.

Idag har mina roomies lämnat mig för lyckan i det svenska riket för en helg. Jag är glad för deras skull men det suger att vara den stackare som blir lämnad bakom. Egentligen är det nog det som får mig att känna mig så ensam, mina dudes kan dra hem hur lätt som helst och komma tillbaka lika enkelt. Det faktum att dom kommer från samma ställer gör att dom alltid på något sätt är länkade med varandra. Jag är den där stackars förvirrade norrläningen som inte vet varken ut eller in och som ingen riktigt bryr sig om då hon är just från norrland, vilket alla vet är som att vara från ett annat land. Varför är Kiruna så väldigt långt bort?

Jag ber en stilla bön för att slippa ännu en böter, för att solen ska skina även imorn, för att Ófeigur mår bra, för att ingen ska kidnappa mig och givetvis för alla stackars japaner som drabbats av olycka.

Nä nu är det snart dags att ta kväll. Jobbet har tagit ut sin rätt senaste veckorna. Imorn ska jag sova efter behag sen ska jag glida ut och göra Oslo högst osäkert!

Idag när jag satt på trikken på väg hem fick jag beskåda något smått besynnerligt. Två män, troligen 50+are, stod och slog på varandra på en hållplats. En afrikan och en turk. Undra vad som var så illa att dom var tvugna att slåss på riktigt? Hade dom varit yngre hade det inte varit så konstigt, ungdomar tar ju till nävarna för nöjets skull. En ung kille med stort hår gick emellan och avbröt det hela innan dom lyckats slå varnadra blodiga. Undra om dom hade tagit sitt slagsmål så långt som till blod om ingen satt stopp för dom? Hmmm  tål att tänkas på.
När jag blir 50 ska jag vara beyond awesome och inte puckla på nån på en så dålig arena som en trikkhållplats.

Jag tror att jag faktiskt trivs. Nu när jag jobbar och gnolar på fulltid så är min förvirring och psykiska misshandel väldigt låg. Det är verkligen så, jag gilar att jobba. I stallet är det sjukt tungt men trots att jag längtar tills jag får gå hem varje dag så mår jag bättre nu än innan.
Jag är för övrigt som en norrman i trafiken nu. Det betyder att jag kör som jag vill och visar inte minsta tillstymmelse till respekt. Ska bli galet skönt att köra på svenska vägar igen.
I april åker jag hem till ljuva Kiruna, tillbaka till underjorden, tillbaka till tryggheten, tillbaka till min älskade häst och allt annat som jag tycker om där hemma. Dock kommer jag lämna Oslo med en gnutta sorg och ett blåmärke i hjärtat. Jag är som så anpassningsbar att jag kommer sakna detta halvdassiga kollektiv, den respektlösa trafiken, vardagsmat som är så dyr att man tror att det är lyx,norsk radioreklam, rösten på trikken som säger "neste hålleplass er..." osv. Sen är jag ju en riktig fitta när det kommer till avsked och slut på saker och ting. När jag ända pratar om det är jag en fitta på att fickparkera med bussen. Det är inte så lätt. Särskilt inte när man har så mycket bajs på speglarna att man skulle kunna gödsla en åker med det. Jag ber en stilla bön för att jag krånglar mig ut på gatan igen i mornbitti.

May the force be with me!

Idag har jag hunnit med riktigt mycket. Började dagen med att springa mig svettig som Per Morberg på gymmet. Efter det drog jag på banken och hämtade mitt bankkort. Slängde mig på bussen bort till Helsfyr och irrade runt och letade efter Cowi som jag trots min förvirring hittade ganska fort. Köpte månadsoblat för piggedekk och tänkte "Nu jävlar Oslo kan du inte ge mig böter för mina däck i allafall!". Upptäckte att bilnyckeln var borta så bad en stilla bön för att den skulle vara hemma. Rusade hem och hittade nyckeln, tur. Spurtade upp till bilen borta på markveien, glad i hågen för att jag fixat oblat. Dock hade Oslo dribblat ut mig och gjort mål igen. En ny böter. Denna gång står jag för nära en jävla korsning. Det värsta är att jag verkligen trodde att jag stod lagligt denna gång.
Här får man städigt höra om dålig arbetsmoral men lapplisorna gillar att vara på jobbet. Kl 01.17 fick jag boten. Skönt.
Men man ska glädjas åt det lilla, är ledig idag och har redan uträttat dagens alla viktiga ärenden. Ska bara handla mat och bjuppa boysen på Taco Night. Life is a bitch men man kan vara glad ändå.

Over and out.