Matilda Forsén

Idag har mina roomies lämnat mig för lyckan i det svenska riket för en helg. Jag är glad för deras skull men det suger att vara den stackare som blir lämnad bakom. Egentligen är det nog det som får mig att känna mig så ensam, mina dudes kan dra hem hur lätt som helst och komma tillbaka lika enkelt. Det faktum att dom kommer från samma ställer gör att dom alltid på något sätt är länkade med varandra. Jag är den där stackars förvirrade norrläningen som inte vet varken ut eller in och som ingen riktigt bryr sig om då hon är just från norrland, vilket alla vet är som att vara från ett annat land. Varför är Kiruna så väldigt långt bort?

Jag ber en stilla bön för att slippa ännu en böter, för att solen ska skina även imorn, för att Ófeigur mår bra, för att ingen ska kidnappa mig och givetvis för alla stackars japaner som drabbats av olycka.

Nä nu är det snart dags att ta kväll. Jobbet har tagit ut sin rätt senaste veckorna. Imorn ska jag sova efter behag sen ska jag glida ut och göra Oslo högst osäkert!