Matilda Forsén

Jag tror att jag faktiskt trivs. Nu när jag jobbar och gnolar på fulltid så är min förvirring och psykiska misshandel väldigt låg. Det är verkligen så, jag gilar att jobba. I stallet är det sjukt tungt men trots att jag längtar tills jag får gå hem varje dag så mår jag bättre nu än innan.
Jag är för övrigt som en norrman i trafiken nu. Det betyder att jag kör som jag vill och visar inte minsta tillstymmelse till respekt. Ska bli galet skönt att köra på svenska vägar igen.
I april åker jag hem till ljuva Kiruna, tillbaka till underjorden, tillbaka till tryggheten, tillbaka till min älskade häst och allt annat som jag tycker om där hemma. Dock kommer jag lämna Oslo med en gnutta sorg och ett blåmärke i hjärtat. Jag är som så anpassningsbar att jag kommer sakna detta halvdassiga kollektiv, den respektlösa trafiken, vardagsmat som är så dyr att man tror att det är lyx,norsk radioreklam, rösten på trikken som säger "neste hålleplass er..." osv. Sen är jag ju en riktig fitta när det kommer till avsked och slut på saker och ting. När jag ända pratar om det är jag en fitta på att fickparkera med bussen. Det är inte så lätt. Särskilt inte när man har så mycket bajs på speglarna att man skulle kunna gödsla en åker med det. Jag ber en stilla bön för att jag krånglar mig ut på gatan igen i mornbitti.

May the force be with me!