Matilda Forsén

Igår var alltså jag och min kära häst på klubbtävling i Gällivare. Det gick ju inte direkt bra men vilken klippa han är min trogna springare.

Till att börja med startade vi färden kl 06.30 och åkte i det värsta åskväder jag varit med om så här högt uppe i landet. Tokblixtar slog ner överallt mellan Jukkaskorsningen och Skaulo. Det regnade så hårt att jag trodde jag skulle bli döv. Tänk då min stackars häst som förmodligen fick uppleva nåt som lär ha låtit som ett tredje världskrig runt transporten som har plasttak eller nåt liknande. Att döma av rännskitan han hade haft och det faktum att det var svans fulla rampen tyder på att han haft en relativt stressande resa.

Trots en skakig resa tog vi oss fram levande. Jag mådde som vanligt helt sjukt dåligt, vilket jag alltid gör på tävling. Vi fick inte alls några bra poäng. Jag kände själv hur jag inte kunde rida. Offe var jättelugn och trevlig medans jag bara satt där, spänd som en fiolsträng.
Han tog inte ens traven i finalen på grund av mig. Han kämpade dock på min lille man och vi båda svettades som grisar då det var varm, kvav och rent kletig åskluft till väder. Faktiskt på gränsen till plågsamt för så väl djur som människor.

Jag är hur som helst helt sjukt imponerad av min häst som fick en jävlig färd i transpot följt av hela 4 turer på tävlingsbanan och var i slutet av dagen fortfarande snäll och tillmötesgående. Vi hade stadig kontakt hela tiden. Jag "tappade" inte bort honom eller kände att "kontakten inte riktigt var i" en enda gång. Vi synkade bra men teamade helt åt helvete. Jag är oerhört stolt.

Det var en ruskigt trött och sliten duo som tog sig tillbaka till Alalahtis trygga hage. Vädret var strålande på kvällen och Offe var så glad at få släppas ut och rulla av sig all svett han samlat på sig under dagen.

All kärlek åt min bäste vän, mannen i mitt liv, min stora kärlek, min själsfrände, den jag älskar mest av allt, vilken annan löjlig fras som finns, you name it!

Tack och god natt...

Saker och ting blir aldrig som man tänkt sig eller ens vad man vågat hoppas på. På söndag morgon runt 5 hoppas jag lyckas mota in min häst i transporten. Jag får åka ensam på tävlingen i Gällivare till mitt stora förtret.
Bodentävlingen närmar sig och chefen vill inte ge mig ledigt. Det löser sig nog men någon transport har jag inte lyckats låna än.
Det hade inte gjort nåt om man hade en hjälte som kunde rycka in och göra om ens liv till total perfektion. Jag blir ju så ledsen när det inte blir så bra som det såg ut att bli i början.
Hora.

Fråga min brorsa...

I fredags gick jag på bio med min mamma. Klart man måste se Jag Saknar Dig på bio när huvudrollerna spelas av Kirunabor men hur som helst. Så här var det heeeela filmen:



Mycket rörande film. Nästan alla grinade. Inte jag. Det är inte för att jag är känslokall utan för att jag får en outhärdlig smärta i själen istället för att ta till tårar. Hur som helst är det en film som framkallar tårar, smärta och/eller ångest för de flesta.
Se den...

På Hööks kan man köpa en mössa för typ 50 spänn. Dessutom står det "I love my horse" på den. Så sjuuuuukt snygg! Jag och Anna-Sara har varsin.
Varför? kan man kanske undra.
Ja alltid retar det nån.

Idag har det regnat hela dagen. Jag åkte glatt och red min häst men insåg ungefär på en gång att han inte alls var med mig i psyket. Oroligt gnäggande från hagen gjorde att han inte alls kunde fokusera. Han var kall och blöt och började småhosta så jag satt av och slängde på honom regntäcke med fleecetäcke under. Grabben ska inte behöva frysa i sin förvirring. När jag släppte honom i hagen gick både Ófeigur och Gýllir bananas. Galopperade järnet och hoppade och bockade som rena vilddjur. Det är så härligt att dom kan ha kul även i gråväder.

Fick hem nya tränset i veckan. Det sitter som gjutet. Han passa bra i bling-bling. Nu är han Alalahtis lilla ghettobitch. I love it!

Här är en bild på stackars Milly när hon olyckligt fick åka bil över 140 mil instängd i en liten bur. Hennes sorgsna ögon och mjuka pip krossade våra hjärtan. Skönt att vi kom hem utan problem.

Sista dagen på jobbet innan ledigveckan och jag har både fallit på knä i lera och spolat händerna med hydraulolja. Varför ska man ens försöka göra det lätt för sig?
Såg framför mig en lugn ledigvecka med mycket sömn och träning med hästen men som med mycket annat här i välden blir det inte som man tänkt.
Imorn hoppar jag på tåget till Norrköping, kommer hem om en vecka eller nå liknande.

Jag har lånat en bil. Den går sämre än den dassigaste gruvbil man kan finna på LKAB-området. Det är med skräckfylld ångest och blygsamma förhoppningar man vrider om nyckeln till det dödslängtande fordonet. Att backa går bra i friläge i nedförsbacke, att backa annars går inte alls kan man säga.
Nu när jag kom från jobbet tänkte jag backa in den på parkeringen så jag lätt kommer ut men den dog på mig så jag frirullade in i en annan p-ficka. Hoppas den startar för mig imorgon.
Annars kan den dö då om den så gärna vill. Den går så ryckigt att jag får ont i hjäratat så vill den ta sig ur sitt lidande så klandrar jag den inte.

Cykel i combo med mörker, kyla, regn och uppförsbacke är fan sämst. Ska det vara så svårt att få glida i lite medvind?

Att cykla är nog bland det värsta jag vet. Jag är helt enkelt alldeles för lat för något så aktivt. Den här veckan har jag tappert cyklat till och från jobbet. Det är mestadels nedförsbacke till jobbet men jag tycker att det är svinjobbigt ändå. Pressa hem i uppförsbacke ger rena dödslängtan. Att jag dessutom cyklar på en cykel med lite luft i däcken och som till på köpet är inställd för en mycket liten människa kanske har en avgörande roll. Jag vet inte. Svetten sprutar nog vilket som.

Jag kan nu glatt meddela att jag har internet. Eller, jag tjuvsnyltar på grannens. Det funkar jättebra så det ska jag fortsätta med.

Då var jag och Ófeigur anmälda till tävlingen i Boden 3-4 september. Jag ser verkligen fram emot att åka dit. Förhoppningsvis kan jag åka på tävlingen i Skellefteå 20-21 augusti men då måste jag ha med mig nån annan som också ska tävla. Lite för långt för att åka ensam dit då jag aldrig tävlat där tidigare.
Nå väl, skönt att Boden är spikat!