Första gången jag och Ófeigur åkte på tävling helt ensamma
Igår var alltså jag och min kära häst på klubbtävling i Gällivare. Det gick ju inte direkt bra men vilken klippa han är min trogna springare.
Till att börja med startade vi färden kl 06.30 och åkte i det värsta åskväder jag varit med om så här högt uppe i landet. Tokblixtar slog ner överallt mellan Jukkaskorsningen och Skaulo. Det regnade så hårt att jag trodde jag skulle bli döv. Tänk då min stackars häst som förmodligen fick uppleva nåt som lär ha låtit som ett tredje världskrig runt transporten som har plasttak eller nåt liknande. Att döma av rännskitan han hade haft och det faktum att det var svans fulla rampen tyder på att han haft en relativt stressande resa.
Trots en skakig resa tog vi oss fram levande. Jag mådde som vanligt helt sjukt dåligt, vilket jag alltid gör på tävling. Vi fick inte alls några bra poäng. Jag kände själv hur jag inte kunde rida. Offe var jättelugn och trevlig medans jag bara satt där, spänd som en fiolsträng.
Han tog inte ens traven i finalen på grund av mig. Han kämpade dock på min lille man och vi båda svettades som grisar då det var varm, kvav och rent kletig åskluft till väder. Faktiskt på gränsen till plågsamt för så väl djur som människor.
Jag är hur som helst helt sjukt imponerad av min häst som fick en jävlig färd i transpot följt av hela 4 turer på tävlingsbanan och var i slutet av dagen fortfarande snäll och tillmötesgående. Vi hade stadig kontakt hela tiden. Jag "tappade" inte bort honom eller kände att "kontakten inte riktigt var i" en enda gång. Vi synkade bra men teamade helt åt helvete. Jag är oerhört stolt.
Det var en ruskigt trött och sliten duo som tog sig tillbaka till Alalahtis trygga hage. Vädret var strålande på kvällen och Offe var så glad at få släppas ut och rulla av sig all svett han samlat på sig under dagen.
All kärlek åt min bäste vän, mannen i mitt liv, min stora kärlek, min själsfrände, den jag älskar mest av allt, vilken annan löjlig fras som finns, you name it!
Tack och god natt...
Till att börja med startade vi färden kl 06.30 och åkte i det värsta åskväder jag varit med om så här högt uppe i landet. Tokblixtar slog ner överallt mellan Jukkaskorsningen och Skaulo. Det regnade så hårt att jag trodde jag skulle bli döv. Tänk då min stackars häst som förmodligen fick uppleva nåt som lär ha låtit som ett tredje världskrig runt transporten som har plasttak eller nåt liknande. Att döma av rännskitan han hade haft och det faktum att det var svans fulla rampen tyder på att han haft en relativt stressande resa.
Trots en skakig resa tog vi oss fram levande. Jag mådde som vanligt helt sjukt dåligt, vilket jag alltid gör på tävling. Vi fick inte alls några bra poäng. Jag kände själv hur jag inte kunde rida. Offe var jättelugn och trevlig medans jag bara satt där, spänd som en fiolsträng.
Han tog inte ens traven i finalen på grund av mig. Han kämpade dock på min lille man och vi båda svettades som grisar då det var varm, kvav och rent kletig åskluft till väder. Faktiskt på gränsen till plågsamt för så väl djur som människor.
Jag är hur som helst helt sjukt imponerad av min häst som fick en jävlig färd i transpot följt av hela 4 turer på tävlingsbanan och var i slutet av dagen fortfarande snäll och tillmötesgående. Vi hade stadig kontakt hela tiden. Jag "tappade" inte bort honom eller kände att "kontakten inte riktigt var i" en enda gång. Vi synkade bra men teamade helt åt helvete. Jag är oerhört stolt.
Det var en ruskigt trött och sliten duo som tog sig tillbaka till Alalahtis trygga hage. Vädret var strålande på kvällen och Offe var så glad at få släppas ut och rulla av sig all svett han samlat på sig under dagen.
All kärlek åt min bäste vän, mannen i mitt liv, min stora kärlek, min själsfrände, den jag älskar mest av allt, vilken annan löjlig fras som finns, you name it!
Tack och god natt...
Kommentarer
Trackback
