Fingerskador måste vara genetiskt i vår familj

Idag lyckades min storebror såga sig i fingret på ett eller annat sätt. Det var ingen fara men pojkstackarn klarar inte av att se blod och mådde tragiskt dåligt bara för att det blödde.
Nu på kvällen åkte vi in till sjukan för att få det omplåstrat och rentvättat. Om han själv skulle börja peta i såret skulle han med största sannolikhet ha svimmat.


Om man blundar slipper man se...


...det lilla, lilla eländet.

Att vi skadar våra fingrar beror nog helt på vår pappa som skadar händerna mest hela tiden. Han har dessutom tappat ett halvt finger. Man vet alltså vad man kan vänta av framtiden...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0