Matilda Forsén

Efter en två dagar lång bilfärd kom jag, pappa och Katt fram till Göteborg igår. Katt var sjukt missnöjd över att åka bil så länge men en mellannatt på ett hotell i Mora fick henne att överleva resan. Idag flög pappa hem så nu bor jag och Jumme en natt till på camping innan vi imorn flyttar in i lägenheten. Det är även imorn min första dag i skolan utspelar sig. Jösses, tänk om jag inte ens vet hur man går i skolan längre?

Jag är en sån person som sällan blir förvånad. Jag väntar mig att allt kan hända när som helst, hur som helst. Dock finns det någon som aldrig slutar att förvåna mig. Och det är min kära lilla häst.

I fredags tog jag med Anna-Sara med hund till stallet och eftersom att det var så varmt drog vi med djuren för att bada lite i älven.

Ófeigur trivs i vatten. Han plaskar och leker och går gärna mot djupare vatten. Själv tycker jag att det är lite läskigt att gå ut mot djupet men A-S var ju med så jag lät honom gå så långt han ville.

Plötsligt blir hästen stressad och skyndar in mot land. Han hoppar upp över vattenytan för att fortare ta sig fram och jag försöker hålla mig kvar. Jag kunde sitta kvar tills vi var precis på strandkanten. Sen föll jag med ett plask raklång i vattnet. Snabbt var jag på benen och tänkte att nu kommer Offe att dra hem. Till min stora förvåning bombar hästen rakt ut i älven och simmar iväg. Aldrig har jag skådat något liknande. En sekund senare kommer skräcken. Tänk om han drunknar? I panik försöker jag komma på om jag känner någon med båt i närheten men innan jag hinner med så har hästen gjort en stor sväng och är på väg tillbaka. När han bottnade stannade han helt lugnt och jag kunde hämta honom till trygga land.

Jösses i min låda. Jag älskar min tokiga häst.

Vilken helg jag har haft. Jag har inte lämnat min lägenhet på två dygn. Jag fick en släng av dödsförkylningen och har stundvis varit helt säker på att min död kommer att orsakas av mitt eget snor.

Idag mår jag bättre så imorn trallar jag till första dagen på jobbet för den här sommaren.

Trots mitt miserabla tillstånd har jag orkat vattna mina blomster. Det är bra för nu växer tomater och min ärtplanta har blommat. Men som dom dricker. Nu när det varit soligt hela veckan får jag vattna flera gånger per dag. Jorden torkar asfort.

Det blir tomater! Woop woop!

Familjehäng i Katterjokk är inte nödvändigtvis bara mys och spelkvällar. Nej man kan även göra helt andra saker. Som att sätta upp avspärrning för skoteråkare. Så det här är en hälsning till alla skoteråkare i området, kör ej på den avspärrade tomten. Gör ni det så sabbar ni bara och det är inte ens svårt att köra runt. Tack för er medgörlighet!

Lördagkväll och jag känner mig ensammast i världen. Tidigare idag var jag dessutom på vattengympa, VATTENGYMPA! Nä vet ni va, lördagar borde förbrukas på lättsammare och gladare sätt...

När jag surfade på sociala medier hittade jag en blid som fick mig att se en svag ljusglimt längst bort i tunneln. Med sina tv-spel är man mindre ensam.

Mina plantor lever och mår! Nu blommar en av mina tomatplantor. Det ser lovande ut. Snart kan jag förhoppningsvis äta mina hemodlade körsbärstomater till frukost.

Mitt plötsliga odlingsintresse kommer sig av mitt sätt att försöka vara en bättre människa. Jag har blivit vegetarian och jag försöker i liten skala att odla min egen mat.

Allt som allt av ätbara saker växer tomatplantor, chiliplantor, paprikaplantor och en liten kattbiten ärtplanta i min lägenhet. Jag hoppas att alla tids nog ger frukt. I veckan har jag sått basilika som får mysa i miniväxthuset tills dom börjar växa.

Sällskapsresan II är inspelad här i Verbier. Här om dagen drog vi och kollade på det så kallade annexet där Stig H och Ole bor i filmen. Ett mycket smalt men högt litet hus som ligger sjukt långt bort från hotellet där de andra karaktärerna bor. I filmen ska detta annex ligga på samma gård som hotellet men så är det alltså inte i verkligheten.

https://cdn2.cdnme.se/828086/6-3/pic_5170153cddf2b322f86af6a8.jpg" class="image">

När tre icke mästerfotografer försöker dokumentera och föreviga sina bästa stunts kan det se ut så här.

Idag är det lika varmt och svettigt som igår.

Idag såg vi även slalombrudar i bikini fast dom hade öppna jackor på sig så det räknas knappt. Medelålders män uppskattade dock dessa lättklädda damer som fick enorm uppmärksamhet i liftkön.

Små laviner går till synes mest hela tiden. Jag lägger upp en bild där man ser att det släppt en del snö.

Annars äter vi glass och vilar och luktar illa. Ruskigt bra semester!

Nu sitter vi på after ski och steker i solen med feta nachotallrikar. Det är verkligen fruktansvärt varmt här. Så pass att jag fruktar för min överlevnad. En sekund utan solskydd och huden kokar.

Som man då kan ana är det helt sjukt mycket slask. Off pisten är knappt åkbar och lavinrisken ökar i takt med värmen. Fötterna värker men vi har kul. Här finns en mysig liten park med massa boxar. Om slasket fortsätter ska jag parkhänga mest hela tiden.

Då var vi här. Min första resa till alperna. Det känns som att denna resa inte kommit en dag för tidigt.

Vi befinner oss i Schweiz. Just i dag är vi i Lausanne men imornbitti drar vi till Verbier och testar manchestern. Jumme vill inte åka off pist för att det är farligt. Vi får se hur länge det håller.

Här skiner solen som aldrig förr. Jag har bränt armen. Vilken osis. Jag som trodde att jag var på snösemester. Resten av resan hoppas jag blir som förväntat.

Jag förväntar mig vita toppar med blonda storbystade lösaktiga kvinnor som joddlar ut sina lustar över bergskammarna.

Hej hoppla!

Idag är det just precis fem år sedan jag bröt bäckenet. FEM ÅR! Förstå hur länge sen det ändå är. Man hinner med hur mycket som helst på fem år och ändå känns det faktiskt inte alls så länge sen jag låg där drogad bortom sans på britsen på akuten.

Idag är jag hel. Jag är iallafall inte trasig vad jag vet. Bäckenet är intakt och jag känner inga som helst besvär med det. Dock kommer jag aldrig glömma den där dagen för fem år sedan då jag för första gången bröt något i en snowboardolycka, första gången jag bröt något över huvud taget.

Man ska göra det man älskar, det är alltid värt besväret. Punkt.

Jag tror att katten äntligen har blivit lite glad igen. Sen Åbbe dog har hon gått omkring och varit allmänt missnöjd och knappt ätit sin mat. Nu äter hon igen så jag hoppas verkligen att hon snart är som vanligt.

Att hon är understimulerad råder det dock inga tvivel om. Hon välte en kruka så att den gick sönder tidigare i veckan och innan dess har hon skopat jord från krukorna varje dag. Hon saknar sin lekkamrat och har ingen att leka jaga med längre. Mig vill hon då inte jaga och blänger misstroget på mig om jag försöker jaga henne. Djur alltså.

Vi saknar båda två våran favoritkanin och jag tror ingen av oss helt kommer över det faktum att han är borta.

Då var det dags för årets första deltävling av iskalla kuppen som hålls i Jukkas.

Första gren ut är gymkhana. Förra årets gymkhana gick inte alls för mig och Offe när det väl gällde. På träningen låg vi på en tredjeplats men kom sist i tävlingen då Offe plötsligt totalvägrade att backa mellan två hinder.

Den här gången känns banan inte lika svår för oss men jag är rädd för att det inte kommer gå nog fort ändå. För att inte råka övertagga honom måste jag hålla ner farten HELA TIDEN. Annars hinner vi inte stanna där vi ska och tappar ändå tid på att göra om momenten som är kritiska.

Hur som helst så kommer det att bli kul. Jag vill så gärna knipa en pallplats så vi får en ny rosett i samlingen!

I måndags spelade Crystal Castles i Göteborg. Jag var där!

Jättekul och jättebra! Jag går alldeles för sällan på konsert.

Mycket blinkande lampor. Trodde nästan att jag skulle få epilepsi eller bli blind. Mycket bas och en väldans rökridå som stundvis inte gick att se igenom. Helt otroligt att dom själva överlever sina gig.

Men som sagt var det ändå svinbra.

Slänger upp lite färggranna bilder. Var med Jumme och Svante. Jumme är han med mustaschen och Svante är han som ser så förskräckt ut.

Jag sitter på Arlanda och äter en greenburgare från Max. Om ungefär tre timmar är jag framme i Göteborg.

Min sorg och saknad efter Ågren är stor. Värst är det på morgonen och kvällen. Det är svårt att få rutinerna ur huvudet, jobbigt att inte öppna buren och fylla på hö och spån. Men buren är borta och lika så min lillkompis.

När jag kommer hem efter att det har blivit mörkt säger min hjärna åt mig att jag måste tända lampan åt Ågren. Som vanligt skyndar jag mig in för att tända och släppa ut honom ur buren. Just när jag kliver in i sovrummet och ser den tomma plats där buren alltid varit kommer verkligheten i kapp och trycket över bröstet blir så starkt att tårarna kommer.

Även om jag vet att allt kommer bli lättare med tiden känns det som att sorgen aldrig kommer att försvinna. Tårarna tycks aldrig ta slut. Jag gråter så mycket att mina ögon inte ens orkar svullna längre.

Även fast jag till och från kan skratta och fungera närmare normalt, även om jag kan minnas min kanin med så mycket kärleksfull glädje, även om jag kan krama och ta hand om mina andra djur släpper inte min inre smärta. Det gör så fruktansvärt ont.

Hur ska jag bearbeta det här? Jag hade inte Ågren ens ett år men jag kan ändå inte minnas hur mitt liv var innan honom. Jag måste ha älskat honom så mycket mer än jag ens varit medveten om.

Våran tid tillsammans har gjort mig till en bättre människa. Jag är så glad att jag fick ha honom hos mig och jag kommer aldrig glömma denna lilla fantastiska individ som har satt både glädje och sorg på en helt ny nivå.