Sorgen är stor
Jag sitter på Arlanda och äter en greenburgare från Max. Om ungefär tre timmar är jag framme i Göteborg.
Min sorg och saknad efter Ågren är stor. Värst är det på morgonen och kvällen. Det är svårt att få rutinerna ur huvudet, jobbigt att inte öppna buren och fylla på hö och spån. Men buren är borta och lika så min lillkompis.
När jag kommer hem efter att det har blivit mörkt säger min hjärna åt mig att jag måste tända lampan åt Ågren. Som vanligt skyndar jag mig in för att tända och släppa ut honom ur buren. Just när jag kliver in i sovrummet och ser den tomma plats där buren alltid varit kommer verkligheten i kapp och trycket över bröstet blir så starkt att tårarna kommer.
Även om jag vet att allt kommer bli lättare med tiden känns det som att sorgen aldrig kommer att försvinna. Tårarna tycks aldrig ta slut. Jag gråter så mycket att mina ögon inte ens orkar svullna längre.
Även fast jag till och från kan skratta och fungera närmare normalt, även om jag kan minnas min kanin med så mycket kärleksfull glädje, även om jag kan krama och ta hand om mina andra djur släpper inte min inre smärta. Det gör så fruktansvärt ont.
Hur ska jag bearbeta det här? Jag hade inte Ågren ens ett år men jag kan ändå inte minnas hur mitt liv var innan honom. Jag måste ha älskat honom så mycket mer än jag ens varit medveten om.
Våran tid tillsammans har gjort mig till en bättre människa. Jag är så glad att jag fick ha honom hos mig och jag kommer aldrig glömma denna lilla fantastiska individ som har satt både glädje och sorg på en helt ny nivå.
