Matilda Forsén

Till att börja med kan jag tala om att jag lever, likaså den här lidande bloggen. Att skriv blogg är svårare än man kan tro. Jag kan tyckas ha massor att säga när man träffar mig i verkliga livet men här är det inte alls samma sak. Nå väl, jag fortsätter att försöka hålla bloggen vid liv. Långa bloggpauser har varken jag eller ni läsare dött av.

 

Jag har sedan sist hunnit fylla 25 år. Det är fantastiskt vad födelsedagar gör med en. Dagen för min 25-årsdag vaknade jag upp osäker och ångestfull som vanligt och dagen efter, på min födelsedag vaknade jag upp som en helt ny männska, mogen och självsäker tillsammans med oanad vishet och förståelse.

Ovanstående mening är inget annat än lögn. Jag känner mig precis som vanligt, inte en dag äldre eller mer mogen. Jag kan dock önska att födelsedagar innebar en sådan magi, att man plötsligt bara utvecklades som person över en natt. Vad enkelt allt hade varit om allas beteende var bestämda av ålder. 

I födelsedag fick jag en ny fin dator som gör mitt studentliv till en fröjd i jämförelse med hur jag hade det innan. Jag vill inte klaga på min trogna laptop från 2007, hon har tjänat mig väl men hon kan också sluta att fungera i tid och otid vilket inte är hållbart vid tenta- och uppsatsskrivning. Den stressen har varit det mest frustrerande av allt. Så, tack till alla som gick in med pengar för att jag skulle kunna få en ny och bättre dator!

 

Jag har klarat av tre terminer arkeologistudier på universitetet och lyckats skriva två uppsatser inom ämnet som båda dessutom fått toppbetyg. Att det skulle gå så bra i slutändan. Jag är uppriktigt förvånad. Det har sannerligen varit en berg-och-dal-bana att plugga. Nu, efter mina tre första terminer när jag lyckats hålla mina betyg på topp, är jag stolt över mig själv. Att plugga är jobbigt, svårt och framförallt är det väldigt stressande. Det är roligt mellan varven men just stressen har fullkomligt plågat mig genom hela min studietid. Jag har mått riktigt dåligt flera gånger och hemlängtan har jag haft så det sjunger om det. Vissa stunder har jag velat släppa allt och bara flytta hem, hem till tryggheten och snön. För något som jag saknar här i södern är förståelse för norra Norrland och människorna som lever där. Som många vet utgör Norrland ca en tredjedel av markytan i landet Sverige. Det finns massa olika städer och byar på den ytan. Dilekterna är också många. Trots att Norrland är fullt av olikheter identifieras samtliga från denna stora yta som norrlänningar. Det är egentligen inget problem men jag stör mig på att folk kan fråga saker som "Jag känner en i Umeå, vet du vem det är?". Det är 60 mil mellan Kiruna och Umeå och inte så troligt att jag känner alla som bor där. När jag poängterar detta så får jag oftast svar som "Ja men ni är ju alla samma där i Norrland!". Skulle jag säga att jag ansåg att Göteborgare och Stockholmare var samma sak skulle förmodligen de flesta göteborgare gå i taket och faktiskt bli kränkta på riktigt trots att Stockholm och Göteborg ligger närmare varandra på kartan än exempelvis Kiruna och Umeå. Här är det okej att kränka Norrland för folk vet inte om att det är det de gör och det verkar helt hopplöst att få dessa människor att ändra uppfattning. Så klart är inte ALLA så här trångsynta men oroväckande många.

 

Därför är jag väldigt glad att jag är född och uppvuxen norr om Polcirkeln där klimatet, känslan och människorna är helt annorlunda i jämförelse med hur det är här i Göteborg. Jag försöker hela tiden att komma bättre överens med denna stad och jag tycker faktiskt att jag lyckas, om än i mycket långamt tempo. Det kommer aldrig att kännas som hem-hemma men det känns åtminstone mindre och mindre främmande. 

 

Den här terminen läser jag historia för att få ihop nog med högskolepoäng till en kandidatexamen i arkeologi. Det är skönt att läsa något annat även om jag fortfarande läser ett liknande ämne på samma institution. Jag ska fortsätta kriga mot min prestationsångest i skolan, mina hjärnspöken och plugga tills jag känner mig nöjd. Att plugga får en faktiskt att växa som människa och en vacker dag kanske jag faktiskt står där, något äldre och mer mogen med självkänsla och ovärdelig kunskap. Det är värt ett fösök.