Matilda Forsén

Idag är det just precis fem år sedan jag bröt bäckenet. FEM ÅR! Förstå hur länge sen det ändå är. Man hinner med hur mycket som helst på fem år och ändå känns det faktiskt inte alls så länge sen jag låg där drogad bortom sans på britsen på akuten.

Idag är jag hel. Jag är iallafall inte trasig vad jag vet. Bäckenet är intakt och jag känner inga som helst besvär med det. Dock kommer jag aldrig glömma den där dagen för fem år sedan då jag för första gången bröt något i en snowboardolycka, första gången jag bröt något över huvud taget.

Man ska göra det man älskar, det är alltid värt besväret. Punkt.

Jag tror att katten äntligen har blivit lite glad igen. Sen Åbbe dog har hon gått omkring och varit allmänt missnöjd och knappt ätit sin mat. Nu äter hon igen så jag hoppas verkligen att hon snart är som vanligt.

Att hon är understimulerad råder det dock inga tvivel om. Hon välte en kruka så att den gick sönder tidigare i veckan och innan dess har hon skopat jord från krukorna varje dag. Hon saknar sin lekkamrat och har ingen att leka jaga med längre. Mig vill hon då inte jaga och blänger misstroget på mig om jag försöker jaga henne. Djur alltså.

Vi saknar båda två våran favoritkanin och jag tror ingen av oss helt kommer över det faktum att han är borta.

Då var det dags för årets första deltävling av iskalla kuppen som hålls i Jukkas.

Första gren ut är gymkhana. Förra årets gymkhana gick inte alls för mig och Offe när det väl gällde. På träningen låg vi på en tredjeplats men kom sist i tävlingen då Offe plötsligt totalvägrade att backa mellan två hinder.

Den här gången känns banan inte lika svår för oss men jag är rädd för att det inte kommer gå nog fort ändå. För att inte råka övertagga honom måste jag hålla ner farten HELA TIDEN. Annars hinner vi inte stanna där vi ska och tappar ändå tid på att göra om momenten som är kritiska.

Hur som helst så kommer det att bli kul. Jag vill så gärna knipa en pallplats så vi får en ny rosett i samlingen!

I måndags spelade Crystal Castles i Göteborg. Jag var där!

Jättekul och jättebra! Jag går alldeles för sällan på konsert.

Mycket blinkande lampor. Trodde nästan att jag skulle få epilepsi eller bli blind. Mycket bas och en väldans rökridå som stundvis inte gick att se igenom. Helt otroligt att dom själva överlever sina gig.

Men som sagt var det ändå svinbra.

Slänger upp lite färggranna bilder. Var med Jumme och Svante. Jumme är han med mustaschen och Svante är han som ser så förskräckt ut.

Jag sitter på Arlanda och äter en greenburgare från Max. Om ungefär tre timmar är jag framme i Göteborg.

Min sorg och saknad efter Ågren är stor. Värst är det på morgonen och kvällen. Det är svårt att få rutinerna ur huvudet, jobbigt att inte öppna buren och fylla på hö och spån. Men buren är borta och lika så min lillkompis.

När jag kommer hem efter att det har blivit mörkt säger min hjärna åt mig att jag måste tända lampan åt Ågren. Som vanligt skyndar jag mig in för att tända och släppa ut honom ur buren. Just när jag kliver in i sovrummet och ser den tomma plats där buren alltid varit kommer verkligheten i kapp och trycket över bröstet blir så starkt att tårarna kommer.

Även om jag vet att allt kommer bli lättare med tiden känns det som att sorgen aldrig kommer att försvinna. Tårarna tycks aldrig ta slut. Jag gråter så mycket att mina ögon inte ens orkar svullna längre.

Även fast jag till och från kan skratta och fungera närmare normalt, även om jag kan minnas min kanin med så mycket kärleksfull glädje, även om jag kan krama och ta hand om mina andra djur släpper inte min inre smärta. Det gör så fruktansvärt ont.

Hur ska jag bearbeta det här? Jag hade inte Ågren ens ett år men jag kan ändå inte minnas hur mitt liv var innan honom. Jag måste ha älskat honom så mycket mer än jag ens varit medveten om.

Våran tid tillsammans har gjort mig till en bättre människa. Jag är så glad att jag fick ha honom hos mig och jag kommer aldrig glömma denna lilla fantastiska individ som har satt både glädje och sorg på en helt ny nivå.