Matilda Forsén

Det här är den mest tragiska dag jag genomlevt på länge. I sin egen kategori kanske rent någonsin.

 

Igårkväll upptäckte jag att Ågren var lite vissen och han hade inte ätit maten han fick på morgonen. Att en kanin matvägrar är aldrig bra så jag ringde jourveterinären i Gällivare. Hon ställde lite frågor och eftersom att jag inte hittade några anmärkningsvärda fel som utslag, blåsor, rinnande/svullna ögon, öron eller nos på honom så gav hon mig rådet att mata honom med Proviva då misstankarna låg på att något var galet i magen.

 

Jag fick i honom lite proviva och han drack några droppar vatten på egen hand så jag bestämde mig för att avvakta till morgonen då det började bli så sent och att åka ensam till Gällivare på natten kändes inte lockande.

 

Jag ställde larm mitt i natten för att kolla till honom då jag var så rädd att han skulle dö. Levde gjorde han men han hade inte rört sig en millimeter sen tidigare under kvällen. Att han levde fick mig dock att sova vidare till klockan sex. När jag klev upp och upptäckte att han fortfarande bara satt och såg ledsen ut blev jag riktigt orolig. Så orolig att jag kände att jag inte borde köra ensam till Gällivare. Jag fick med mig mamma som körde så jag fick sitta med min älskade kanin i famnen hela vägen.

 

I bilen verkade Ågren piggna till. Han tittade nyfiket omkring sig och ögonen så klara och vakna ut. Jag hoppades så innerligt att han bara skulle ha en hårboll i magen som orsakat förstoppning och som skulle gå att få bort utan större svårigheter.

 

När vi väl kom fram fick vi komma in i ett litet rum med ett undersökningsbord. Det luktade starkt av desinfektionsmedel och fukten på bordet avslöjade att det just torkats av. Jag höll min kanin i famnen medans vi väntade på veterinären.

 

När veterinären kom började hon undersöka honom lite försiktigt. Han tyckte inte om att hon klämde och kände på honom och gjorde motstånd. Veterinären sa att han verkade ha ont högt upp i magsäcken. Hon undersökte hans mun och tyckte han hade bleka slemhinnor. Att han orkade göra så pass mycket motstånd som han faktiskt gjorde fick mig att tro att han hade ganska mycket kraft kvar ändå och att han faktiskt kanske skulle klara det här. 

 

Sen kollade honom honom i nosen och där fanns det mycket obehagligt. Han hade stora sockerkristaller och var i nosen. När veterinären försökte få upp lite av det på en bomullspinne försökte Ågren hoppa av bordet. Jag fick hålla honom hårt mot mig för att han inte skulle råka skada sig och när hon petade honom i näsan försökte han i  panik att hålla undan huvudet. Hon fick ut en bit och sa att vi måste ta honom till röntgen. 

 

Just när vi lämnade det lilla undersökningsrummet fick Ågren mycket svårt att andas. Jag kände hur han kämpade för att få luft och slängde huvudet upp och ner i desperata försök att få syre. Jag sa till veterinaren som höll på att preppa inför röntegen "Han får ingen luft, han får ingen luft!". I samma sekund tappade han medvetandet. Hon tog min lealösa kanin och kallade på hjälp. In rusar två assistenter som sätter på honom en syrgasmask men det är redan för sent. Han dog där och då i mina armar och det fanns inget jag kunde göra. Allt gick så fort.

 

Just i det ögonblicket han fick svårt att andas var det som att jag också upplevde hans symptom. Jag kunde inte heller andas och jag drabbades av en fruktansvärd och obeskrivlig panik. Jag kunde så tydligt känna honom och hans sinnesstäming. Det var som att vi båda två förstod att det var kört.

 

Jag föll ihop i förtvivlan. Han bara låg där, död. Veterinären satte mig på en pall och bad mig klappa honom men min första reation var just att jag inte ville röra honom. Han var ju död. Det fanns inte längre någon mening. Jag gjorde dock som hon sa. Hon sa att hon skulle ta några prover och röntga honom ändå så att jag skulle få veta vad som egentligen hände så att jag skulle få en större chans att bearbeta sorgen. Just då kändes allting så väldigt menlöst. Vad spelar det för roll hur han dog? Han är borta och jag kommer aldrig få honom tillbaka. Men jag orkade knappt säga ett ord i mina hysteriska snyftningar så jag lät henne ta reda på dödsorsaken.

 

Det visade sig att han hade en fruktansvärd lunginflammation och luftvägsinflammation. Hela systemet var drabbat och han hade nästan inte haft någon lungkapacitet kvar över huvudtaget. Hans sista krafter gav han när han stretade emot på undersökningsbordet och sen orkade inte hans lilla kropp längre.

 

Det är imponerande hur väl han dolt sin sjukdom för oss. Han måste ha haft svårt att andas hela tiden men visade inga som helst tecken på det förrän allt redan var för sent. För så gör kaniner. Att visa sig svag är lika med döden för dom. Hur han från början fick inflammationen kan man inte helt säkert veta. Ett sätt är mögelsporer som finns naturligt i hö som kan få en kanin att insjukna i lunginflammation om denne just då har ett svagt ögonblick i sitt emunförsvar. Lunginflammation hos kaniner är dock svårt att få bukt med även om man upptäcker det i tid.

 

Efter att veterinären tagit proverna på honom kom hon in med honom till oss. Vi var nu placerade i ett annat rum där man tänt ett litet ljus. Han var inlindad i sin rosa lilla filt och ögonen var stängda. Nu såg han ut som vanligt. Det såg ut som att han bara sov och han såg faktiskt rätt nöjd ut. Jag fick honom i famnen och pussade och kramade hans lilla kropp som blivit alldeles stel.

 

Även om jag kände mig obekväm med att ha honom död med i bilen bestämde vi oss för att ta med honom hem för att kunna begrava honom till sommaren. Nu ligger han i en liten kartong i min mormors frys. Jag fick ett sista farväl innan vi tejpade igen lådan för att aldrig mer få se honom.

 

Mamma följde med mig hem för att städa undan han bur. Det visade sig ändå vara omöjligt för mig så det var tur att hon hjälpte till. Hon städade undan hans bur medans jag satt i tårar och tittade på. Hopplösheten vet inga gränser. Det mesta av hans saker har jag sparat då jag inte är i skick att bestämma vad som är värt att spara och vad som borde slängas. Kanske får han begravas med sina favoritleksaker eller så sparar jag dessa för att minnas honom med glädje.

 

Just nu mår jag fruktansvärt dåligt och finner ingen tröst i någonting. jag vet inte hur jag ska gå vidare men samtidigt vet jag ju att jag kommer göra det.

 

Vila i frid min bästa älskling! Jag älskar dig nu och föralltid ♥