Matilda Forsén

Imorn drar jag och Ófeigur på tävling i Boden. Det kommer bli väldigt spännande. Jag litar som vanligt fullt och fast på min häst, det stora problemet är jag själv. Eller snarare mina sviktande nerver. Jag blir halvt paralyserad bara av det faktum att det är tävling. Det påverkar mig på så sätt att jag inte riktigt känner hur hästen går för att jag är så satans spänd. Att vara spänd gör också att jag inte riktigt kan rida. Jag bara sitter där. Min förhoppning är att nån gång bryta denna stela förskräckelse. Det här blir våran 7:de tävling tillsammans så nu får det banne mig vara nog med svammel och mer ridning.
Jag lovar och svär, jag ska göra mitt bästa!

Idag kändes det som att Offe litar på mig tillbaka. För första gången lät han mig gå fram till honom när han låg och vilade. Det har aldrig hänt förut. Jag satte mig ner och lutade ryggen mot ena bogen och där hade jag kunnat stanna för evigt. Det var som att hitta hem. Min häst är mitt livs bästa investering.