Stilla försvinner hon, min kära farmor
Sjukdom. Dålig. Smärta. Cancer. Lidande. Frustration. Död.
Vad är det för ord egentligen? Jag hör, jag förstår. Jag kan bara inte ta det till mig.
Min kära lilla farmor som alltid varit en mästare i köket. Min lilla farmor som väver prydligare och mer mönsterenligt än en maskin. Min farmor som ofta säger fel namn men som ändå har full koll på släkten. Min farmor som pratar så länge i telefonen att man ibland glömmer bort att lyssna. Min farmor som reser utomlands utan större bäsvär trots 70+. Min farmor som så många älskar. Min farmor som aldrig varit sjuk, inte haft minsta krämpa. Min farmor är som vilken farmor som helst men som betyder mer för mig just för att min farmor är min farmor.
Det är även min farmor som i somras plötsligt blev dålig, började lida av plågsamma smärtor, fick diagnosen cancer, fick mer och mer ont och som nu stilla slocknar bort från oss. Det har gått så fort. I våras dansade hon som en ungdom på pappas 50-årsskiva. Idag ligger hon på sjukhuset och är så svag att hon knappt orkar hålla i sin tandborste. Inte mycket finns kvar. Hon väger inte ens 40kg.
Det gör så ont i mig. Så fruktansvärt ont. Jag kan inte föklara hur eller var det gör ont, det känns i varje liten cell. Jag klarar inte av att se henne lida. Vadå cancer? Jag har aldrig upplevt cancer. Inte så här nära, så här plågsamt.
Farmor har bara ett stopp kvar, slutstoppet på en 77 år lång resa. Det mål vi alla ska nå. Det som går under namnet döden. Död... Borta. Kommer aldrig mer tillbaka. Vi vet inte hur länge hon har kvar. En timme, en dag, en vecka. Känslan just nu säger högst några dagar. Hoppet finns men är litet. Kanske är inatt hennes sista.
Vi har sagt våra adjö, trots att farmor fortfarande är mer klar än mossig. Farfar vakar ständigt vid hennes sida. En över 50 år lång kärlek. Att han blir lämnad utan henne fullkomligt krossar mitt hjärta.
Den lilla lyckoamuletten med farmors namn bär jag runt min hals. Den får mig att må lite bättre.
Trots att livet har sitt slut är och förblir Kerstin Forsén min kära lilla farmor.
Vad är det för ord egentligen? Jag hör, jag förstår. Jag kan bara inte ta det till mig.
Min kära lilla farmor som alltid varit en mästare i köket. Min lilla farmor som väver prydligare och mer mönsterenligt än en maskin. Min farmor som ofta säger fel namn men som ändå har full koll på släkten. Min farmor som pratar så länge i telefonen att man ibland glömmer bort att lyssna. Min farmor som reser utomlands utan större bäsvär trots 70+. Min farmor som så många älskar. Min farmor som aldrig varit sjuk, inte haft minsta krämpa. Min farmor är som vilken farmor som helst men som betyder mer för mig just för att min farmor är min farmor.
Det är även min farmor som i somras plötsligt blev dålig, började lida av plågsamma smärtor, fick diagnosen cancer, fick mer och mer ont och som nu stilla slocknar bort från oss. Det har gått så fort. I våras dansade hon som en ungdom på pappas 50-årsskiva. Idag ligger hon på sjukhuset och är så svag att hon knappt orkar hålla i sin tandborste. Inte mycket finns kvar. Hon väger inte ens 40kg.
Det gör så ont i mig. Så fruktansvärt ont. Jag kan inte föklara hur eller var det gör ont, det känns i varje liten cell. Jag klarar inte av att se henne lida. Vadå cancer? Jag har aldrig upplevt cancer. Inte så här nära, så här plågsamt.
Farmor har bara ett stopp kvar, slutstoppet på en 77 år lång resa. Det mål vi alla ska nå. Det som går under namnet döden. Död... Borta. Kommer aldrig mer tillbaka. Vi vet inte hur länge hon har kvar. En timme, en dag, en vecka. Känslan just nu säger högst några dagar. Hoppet finns men är litet. Kanske är inatt hennes sista.
Vi har sagt våra adjö, trots att farmor fortfarande är mer klar än mossig. Farfar vakar ständigt vid hennes sida. En över 50 år lång kärlek. Att han blir lämnad utan henne fullkomligt krossar mitt hjärta.
Den lilla lyckoamuletten med farmors namn bär jag runt min hals. Den får mig att må lite bättre.
Trots att livet har sitt slut är och förblir Kerstin Forsén min kära lilla farmor.
Kommentarer
Trackback
