Min kära lilla ponny

Efter gårdagens uppenbarelse tuffade jag till mig och satte mig med stolthet på min trogna springare. Jag är nu helt säker på att vi kan börja tuffa till oss, och det utan att snåla. Som bekräftelse gick han jättebra idag och jag känner den där sagolika känslan av våran otroliga samhörighet. Jag vet, det är jättelöjligt men det är sant. Hur som haver har det lugnat mina nerver och det finns hopp för helgens kommande prövningar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0