Matilda Forsén

Jag fick just ett riktigt awesome påskägg i förskott av Anna-Sara. Dock hittade hon inget jättestort tomt ägg så hon tog mitt gamla som jag har i mitt rum. Riktigt fyndigt av henne att smita in i lägenheten och ta det när jag var borta på jobbet.

Chips, kinderägg, sudokutidning, nudlar, Hello Kitty-pez, läkerol, mentos, djungelvrål och choklad. Jag gillare.

Det här med att vara rockstjärna är det många som drömmer om. Musikanter har dock inte alltid varit särskilt populära.
Förr i tiden hade kringresande musikanter dåligt rykte bland västgötarna. Enligt Västgötalagen behövde en västgöte inte böta om han slog ihjäl en musikant.

Kanske var det bättre förr, kanske inte.

Äntligen har jag också sett Tim Burtons Alice in Wonderland.
Precis lika tokig som många av hans andra helt underbara filmer. Som väntat står Danny Elfman för noterna och i rollerna finns bla Johnny Depp och Helena Bonham Carter.
Jag gillar verkligen den här tolkningen av Alice in Wonderland. Mycket bättre än originalet men då är det kanske för att jag redan älskar Tim Burtons härliga stil. Hur kan man vara så kreativ?
Hur som helst en mycket sevärd film ♥

Imorse när jag vaknade känndes det ungefär som när man åker snowboard och hoppar bättre än bäst tills man plötsligt totaltrynar och får ont i precis hela kroppen. Jag har blåmärken överallt, mina handleder funkar inte som dom ska och som kronan på verket har jag en bula mitt i pannan.
Vilket slagsmål.
Jag fick båda mina armar omskruvade ett flertal gånger, slag i magen, slag i huvet, blev revbensgnuggad, nypt, skallad och utsatt för diverse fultrix. Men jag höll mig på benen och nästa gång ska jag minsan vara ännu tåligare. Jag ger aldrig upp.
Det är inte så att jag blir misshandlad, jag har en bara en kompis som jag slåss med. Helt på skoj fast inte så där jättelöjligt. Jag erkänner att jag är vek och klen för jag har ont... överallt.

I veckan skickade jag in en jobbansökan och nyss fick jag veta att jag får komma på intervju. Aldrig i mitt liv har jag behövt gå på anställningsintervju så nu måste jag verkligen ta mig i kragen och inte sabba min chans till lycka och välfärd. Får jag detta jobb innebär det att jag garanterat kan dra iväg till Japan nästa år.
Jesus, varför dog han? jag hade behövt en riktig mirakelutövare känner jag...

För alla som besväras av rester i mustaschen finns en lösning. Den kanske inte allt för välkända men ack så praktiska mustaschmuggen! Vet dock inte vart man kan komma över dessa fiffiga muggar men den som letar kanske finner.

Haha den här bilden får mig att tänka på en dag i Breck. Jag upptäckte att jag spottade blod och Lowe började förklara att det beror på den stora höjdskillnaden då han tyckte att jag såg fundersam ut. Jag svarade honom bara med "Jag är inte rädd".

Stackars människa...

I den bistra verkligheten som följer med att vara hemma har jag i rastlöshet pimpat mitt rum. Hela 6 nya affischer i varierande kategorier har jag slängt upp på väggarna. Musik, film, anime, foton, pärlplattor och diverse annat dekorativt som går att fästa på väggen. Som pricken över i-et har jag en satelitbild över norden hängades på väggen ovanför datorn.
Målet är totalt uppfyllt, rummet ser ut att tillhöra en 12-årings.

Har precis bokat en resa till Island. En riktig spontangrej men det blir awesome. Nu känns det inte lika jobbigt att vara hemma längre.

Min company-pärlplatta gör succé -> http://companyofartists.blogspot.com/

Jag är glad.

Jaha, då var man hemma i Kiruna igen.
Gud vad jag redan saknar Breck! Det var överlägset den bästa resan jag gjort. Tårarna sprutade när jag lämnade 111 Village Point med vetskapen om att jag inte kommer återvända på ett bra tag.
Jag trivdes så otroligt bra... Det är tungt att bara kastas tillbaka i verkligheten. Känns konstigt att vara hemma igen. Jag saknar mina roomies mest av allt. Ni är bäst, det vet ni!

Om jag ska försöka sammanfatta min resa lite kan jag börja med att säga, ja, USA är verkligen ett land med betoning på stort i de flesta aspekter. Det går inte att beställa mat och diverse i små portioner. Litet i USA är aldrig mindre än "mellan" i svenska mått när det handlar om ätbara saker.


Nu snackar vi monster... Fantaburken är i vanlig storlek...

Jag kan inte påstå att det var särskilt lätt att handla i matvarubutikerna heller. Då var det dock inte storleken som ställde till det utan det var det enorma antalet. Hundratals olika märken och varianter av samma vara.


Här syns Mari och galet många olika varianter av värktabletter.

Som jag älskade åkningen i backarna. Anläggningarna kan inte vara fattiga. Sjukt väl omhändertagna är dom och det måste vara otroligt många anställda. Överallt syns skid/brädinstruktörer. Då menar jag verkligen överallt. USA är lite efter i liftkortsystem också. Istället för "kortläsardörrar" är det riktiga människor som blippar av liftkorten med en pistolliknande apparat. Vid var och varannan "Sakta farten!"-skylt står en nisse och plockar alla som inte lyder regler eller åker för fort. I parken är det ett litet lag med parkskötare som rakar och fixar  kickar minst 2 gånger om dagen. Sen finns det så klart massa liftskötare och fotografer osv också.
Under helgerna är det dock för mycket folk i backarna. Liftköerna bilr olidligt långa och man får se upp för okontrollerade åkere som kan komma från alla håll och kanter.


En vanlig helgdag....

Här kommer en liten lista med ord och fraser jag aldrig kommer glömma:

"I can't believe it!"
"NÖTA, MATA men ba KÖR!"
"Heaps!"
"Bring babes"
"Vilken äcklig snö"
"Jag fattar ingenting"
"We should hang out"
"Can I have a hug?"
"Prärieräv"
"HOT TUB!"
"I want you right now... on me"
"Tryna"
"Sympatiblöda lite"

Det finns massa mer men jag orkar inte skriva allt.

En vacker dag åker jag tillbaka!

I left my heart in Breckenridge ♥