Jag förtjänar medalj
Trots min innerliga avsky mot städning hade jag ju lovat mamma att jag skulle städa mitt rum innan jag åker till USA så idag tog jag mig i kragen och städade faktiskt riktigt ordentligt. Dock tycker jag att mysfaktorn sjunker avsevärt mycket när det inte längre ligger kläder och prylar överallt. Jag trivs bland stök och bråte. Att bara ha en liten stig av synbart golv från dörren till sängen får mig att känna mig som hemma. Så har jag varit hela mitt liv, omringad av prylar (eller skräp som alla andra skulle kalla det).
Jag förtjänar medalj.
Nu börjar dock den svåra uppgiften, att hålla denna ordning en hel vecka innan jag åker.
Idag var jag och pussade och kramade om Ófeigur riktigt ordentligt. Jag kommer sakna honom och han kommer nog att sakna mig också även om han aldrig kommer erkänna det. Han stod för ovanlighetes skull alldeles stilla när jag slängde mig runt halsen på honom i hagen. Han brukar i vanliga fall jävlas med mig genom att rusa runt i full rulle och inte låta sig fångas i första taget.
Anna-Sara hävdar att hon kommer dö utan mig. Det tvivlar jag starkt på. Jag ska faktiskt bara vara borta 5 veckor. Vi har överlevt betydligt längre perioder utan varandra så jag känner mig ganska lugn. Jag har lovat att blogga ofta från min resa och jag hoppas verkligen att jag orkar hålla det löftet. Annars tror väl folk att jag har dött där borta. Man ska inte oroa sig så mycket.
