Barn är mjuka, backen är hård
Ibland får man lite spänning på jobbet.
Idag när jag just hyrt ut diverse grejer kom min lillebror Willy ner till kuren och sa att hans polare Joel hade kraschat och skadat armen.
Som en riddare hoppade jag på skotern och åkte för att undersöka saken.
Mycket riktigt finner jag Joel liggandes på mage i en röra av skidor och stavar. Blodet rinner ur näsa och mun och pojkstackarn har så ont i armen att han inte vet ur han ska ta sig upp.
Jag funderar på hur jag ska kunna hjälpa honom men vågar inte slita i honom för mycket. Jag ber honom att försöka kravla sig upp i sittande position åt minstone. Han gör ett tappert försök och kommer nästan upp. När jag börjar se en gnutta ljus i situationen utropar pojken " Ah! Jag kan inte röra armen och det känns som att den ligger här!" och pekar mellan sina båda armar. Det var då jag började misstänka att armen verkligen var bruten.
Jag höll Joels arm så försiktigt jag bara kunde och sakta men säkert lyckades jag få med mig honom på skotern och ta ner honom till fiket. Jag torkade bort blodet ur ansiktet på honom men när han öppnade munnen kom det ännu mer blod. Joels pappa kom och hämtade honom för att åka vidare på sjukan.
Det visade sig att hans arm var bruten.
Ska man klota så ska man göra det ordentligt, ingen kommer ihåg en fegis.
Jag tror att Joel kan vara på den säkra sidan. Näsblod, fläskläpp och en bruten arm.
Det är inte så lätt alla gånger.
