Matilda Forsén

Den där kärringen går mig på nerverna men idag så var hon inte så uppkäftig.
När hon kom in i stallet gick jag ut direkt. jag vill inte ha något med henne att göra och hon är så satans trög så jag pallar inte att se på henne.
Jag trodde inte att hon skulle fatta att jag hatar henne men se på fan, hon begriper!
Hon tyckte att vi skulle mocka hos Kátina för det låg lite bajs i boxen. Jag sa då att det behövs inte förrän i morron för vi höll på att natta hästarna.
Då sprang hon till Åsa och sa att fölet äter bajs. Åsa sa då att hon kunde mocka om hon var orolig men tanten påstod att hon inte får göra nånting för mig. Yes! Respekt!
Åsa trodde då att vi hade rykt ihop ordentligt för tantfan svor på tyska och var väldigt arg. Det lustiga är att hon har inte sagt ett ord till mig. Hon är som en jävla snorunge. Fel att säga till mig direkt om hon har funderigar. Skönt är det dock att hon inte lägger sig i längre. Hon är bara lat för hon gör inge nytta alls. Hon frågar alltid vad "vi" ska göra men det enda hon faktiskt gör är att snacka en dundrans massa trams. Om hon är så duktig som hon påstår att hon är hade hon ju kunnat göra en massa saker. Igår kom hon till mig och sa att hästarna inte hade nå vatten men inte fan kunde hon fylla på själv.
Åk hem till tyskland och stanna där!
Hennes eget barn har sagt upp kontakten med henne, då är det illa.
Om jag blir så där trög och inkompetent när jag blir gammal så får vem som helst dra ett skott i nacken på mig, jag lovar.

I går mötte jag en riktig häxa.
En halvtysk psyktant som är så urbota trög att klockorna stannar.
Hon själv anser att hon kan och vet allt och hon pratar hela tiden om sina hästar i tyskland. Jag börjar tvivla på att dessa hästar ens existerar. Nånting är fel på tanten, allvarligt fel.
Hon skulle börja ge yogurt till fölet också. "Han kanske är dålig i magen" sa hon. Fan, fölet är bara några dagar gammal och hon tror att yogurt i förebyggande syfte är det bästa.
Jag fattar inte varför hon hänger på gården. Ingen tycker om henne och ingen vill ha henne där. Hur trög kan man vara?Hon gör verkligen ingenting. Bara gnäller på Óffe och fattar fan ingenting. Jag fräste bara åt henne att hon inte känner hästen. Hoppas hon håller käften om hon kommer i kväll.
Satans kärring, åk hem till tyskland och lämna oss i fred!

Ganska lam grej egentligen. En massa fulla studenter samlas i järnvägsparken, tar på sig sina mössor, lyssnar på lite musik och Uffe håller ett tal och uppmuntrar alla att ösa på kvällen. Jag är fölvakt i helg så jag dricker inte, därför kunde jag inte ta åt mig det där med ös.
Det var dock askul på klassfesten hos Sandra trots att jag var nykter.
Jag har varken tid eller råd att supa nu för tiden.
Det får bli på den riktiga studenten om 2 veckor.

Jaha då vare gjort.
Idag var det första gången som jag flög av Ófeigur.
Jag vet inte ens vad som hände men jag tror att han gjorde som Úlfur brukade göra förut. Tvärnita i galoppen och fortsatte den direkt igen och då flög jag som den lilla taniga parvel jag är.
Det gick ganska bra. Jag skrapade bara knäet lite.
Jag red i Anna-Saras bomlösa sadel och satt som ett arsle så det var kanske därför jag for iväg utan kontroll.
Óffe stackarn viste inte vad han skulle ta sig till. det tog säkert 5 minuter innan han stod helt still så jag kunde sitta upp igen. Ack så duktig han var dock. Han bockade inte en enda gång och vi galopperade jättemycket. Min duktiga älskling. Jag är så stolt över honom.

I morron är det mösspåtagning. Samling hos Sandra S klockan 10.00. Det ska bli trevligt att hänga gäng men inte är det mycket annat som kommer vara spännande. Hur speciellt är det egentligen att ta på sig en sketen mössa?
Nykter kommer jag vara. Jag har inga pengar och funderade tidigare på hur jag skulle lösa det hela och lyckas skaffa fram alkohol. Men då ringde Matti och bad mig vara fölvakt i helg så jag måste helt enkelt vara nykter så jag kan köra ut till stallet i morron eftermiddag. Jag får pengar för det så det blir lätt värt. Åsa vill inte ansvara över fölet så jag tar på mig huvudansvaret. Hoppas det inte händer nåt jobbigt.
Fölet är så bedårande. Men nu är det den här långa jobbiga väntetiden när det är typ "se men inte röra" som gäller. Röra får man ju men det är liksom inte mycket annat man kan göra med en liten fölunge.
Hildur är alldeles utom sig av olycka. Jag tror att hon också vill ha ett föl. I veckan så sprang hon rakt in i eltråden för att komma nära fölet men hon fick sig en regäl kyss. Det är ganska mycket ström som går i den där tråden.

Nu har lillkillen kommit till världen. Allt gick jättebra och både Kátina och fölet mår bra. Han föddes i går kväll ute i vindskyddet i hagen. Kátina är en riktigt bra mamma. Hon gnäggar mjukt åt honom hela tiden och han är så fin. Jösses vad spännande det är med små fölknoddar.

Idag har jag och Anton bytt däck på bilen.
Händerna blev alldeles svarta och det är lamt om man råkar peta sig i ansiktet.
Det är mycket som är lite fel på min awesome buss men det är sånt där grovgöra som riktiga mekare måste fixa.
20 lite soppa fick bussen också. Tur för mig, då tar jag mig till Puoltsa imorron.

Det är så sjukt mycket snack om Twighlight nu för tiden. Alla tjejer i hela världen verkar smälta som smör när dom ser en bild på Robert Pattinson. Alla utom jag. Alltså, jag tycker inte att han är ful men inte är han så snygg så jag får snigelspår i trollan heller. Hur som helst så sa jag till mina klasskamrater att Edward och Bella dejtar säkert på riktigt. Då sa Ellen att nej nej nej det gör dom då inte. På Arlanda satt jag och bläddrade i skvallerblaskan Veckans nu och då dök denna bild upp

Bilden säger egentligen ingenting men dom två ska tydligen ha lämnat en tillställning tillsammans i en egen limo.
Ibland måste man bara få gödda i att man kanske hade rätt.

När jag var i Paris vare Matti som skulle rida Ófeigur.
Det var ingen hit. Visserligen är det Matti som äger hästen men han är den som flyger av honom också.
Så nu när jag var borta hade Matti ridit och då hade Óffe kastat sig åt höger, Matti drog då i vänster tygel men den gick av och eftersom att Matti aldrig spänner sadelgjorden ordentligt hade sadeln glidit under magen på Óffe. Matti slog i backen medans Óffe drog i väg i full karriär. Óffe stackarn hade sån panik av sadeln som var under magen att han sparng tills han lyckades trapa av sig den och då var sadeln halft demolerad.
Igår när jag kom till stallet tänkte jag "det här kommer bli jobbigt" men Óffe skötte sig hur bra som helst. Jösses, tänk att man inte kan lämna stan en vecka utan att nåt galet händer. Nu kan jag ju aldrig lämna Óffe igen. Han lär ju sakna ihjäl sig på mig. Matti är en sån drummel.
Som tur är så kom ingen till skada. Bara en sadel men det är ju en värdslig sak.

Nu är jag hemma igen efter 5 helgrymma dagar i Paris. Vilken stad asså.
Trodde inte att det skulle bli så dundrans skoj som det blev.
På flyget till Arlanda vare en kille som spydde och fyllde en hel spypåse med spya. Då trodde jag nästan att det var ett tecken på nåt mindre bra men det vare tydligen inte för vi har haft det så bra.
Vi bodde på ett hyffsat vandrarhem som hette Le Village Hostel. Duschen var ju som den var. Man var tvungen att stå och luta mot knappen för om man inte höll den intryckt hela tiden så kom det inge vatten.
Oj vad mycket vi har hunnit med under dessa dagar.
Jag har varit högst upp i Eiffeltornet
Jag har besökt Notre-Dame.
Jag har besökt Sacré-Cœur.
jag har besökt Louvren och sett tavlan Monna Lisa på riktigt. På Louvren letade vi som besatta efter en tavla som inte ens finns där utan i Milano. Leonardo som Leonardo, en av oss frågade en vakt var Leonardo DiCaprio hade sina målningar. Da Vinci, DiCaprio, ja nej det är ju i princip samma sak.
Jag har sett Triumfbågen.
Jag har sett Moulin Rouge.
Jag har varit på Disneyland. Pure awesomeness.
Och så har vi gjort och sett en massa annat.
Inte en enda gång åkte vi fel eller tappade bort oss. Det tycker jag var bra jobbat då vi var 19 tjejer, alla med någon typ av sinnesrubbning och så hade vi våra 4 virriga lärare där en saknar lokalsinne, en som räknade allt och alla och 2 som bara gled med och letade presenter till frugorna. Vi förtjänar medalj.

Alltså, nu börjar den där håriga psyktanten på stallet att skrämma mig på riktigt.
Visserligen var hon väldigt otäck förut när hon duschade med öppen dörr och blottade sin håriga kropp för att besudla tillvaron för oss alla andra.
Värst var det dock när jag hade skåpet brevid hennes. Hon mumlar och ställer en massa frågor till sig själv. I början var jag lite osäker på om hon försökte prata med mig eller om hon var helt körd i planeten. Det blev snabbt tydligt att kvinnan inte har alla skruvar på plats. Jag blev rädd.
Nu sjunger hon högt och sluddrigt för sig själv. Jag tror att hon tror att hon sjunger opera. Jag vill bara skrika att hon ska vara tyst men vem vet, hon kanske är farlig. Bäst att hålla sig undan.

Livet utan pengar är ganska spännande. Det är mycket som kostar pengar och det är mycket man vill göra.
Det får gå som det går. jag tänker inte låta bristen på pengar hindra mig.
Jag ska prova nåra av Sandras klänningar och om jag hittar nåt som passar så ska jag banne mig gå den där nedrans balen.
Jag ska tävla med Ófeigur i Gällivare. Jag får se till att låna nån proper outfit och snåla ihop till anmälningsavgiften.
Man lever faktiskt bara en gång och jag tänker inte sitta här hemma och sura ihop över småsaker.
Allt löser sig alltid. Kanske inte alltid som man har tänkt eller hoppats på men är det en sak jag har lärt mig så är det att allt löser sig.
Imorn åker vi till Paris och jag har ingen vidare ekonomi men det blir säkert dundrans ändå.
När vi kommer tillbaka till Kiruna igen ska jag unna mig en glass.

Du är så duktig älskade Ófeigur! Vi tog dom!

Då har Ófeigur tävlat för första gången. Jag var så sjukt nervös på lördagen och vi blev egentligen diskade i tölten då Ófeigur lämnade banan när han blev rädd för något på läktaren. Som tur är så är Nordur klubbtävlingarna inte så överseriösa och vi fick tävla finalen på söndagen iallafall.
I fyrgången gick det bättre. Han hade lite för bråttom i traven och i skritten men vi höll oss på banan och det var det som var huvudmålet. Galoppen gick som smort och jag höll på att spricka av stolthet.
På söndagen var det finalerna som gällde. Då är alla hästar i samma klass på banan samtidigt, i kvalet är man ensam.
Fyrgången gick så bra trots att Úlfur drog i väg med Anna-Sara och skapade kaos för vissa andra. Det var Úlfurs första tävling också. Jag lyckades hålla Ófeigur nog lugn och vi kom på andra plats. Det trodde jag inte att vi skulle fixa. Men på prisutdelningen blev det för mycket för honom. Han har inte fått på sig en prisrosett förut och när den kom på blev han helgalen och kastade sig runt,runt för att fly undan den otäcka fladdrande faran. Det slutade med att jag fick kasta mig av honom och rycka bort rosetten och efter det lugnade han sig direkt.
I tölten hade jag blivit väldigt nervös igen men ännu en gång sköter han sig hur bra som helst och vi rider ut som segrare med en blå-gul rosett, som jag valde att ta i handen istället för på hästen. Jag var så stolt att jag nästa ville gråta. Nu väntar fler tävlingar och förhoppningsvis kommer Ófeigur att bli ännu bättre. Vi tar allting i hans eget tempo och hoppas på det bästa.

För bara några månader sen skulle det här förmodligen inte ha funkat alls. Ófeigur är en tokhäst i många ögon och han bockar ganska ofta men det är ingenting om man jämför med hur galen han var förut. När jag red honom första gången så var det rena rama rodeon. Han har utvecklats så fruktansvärt mycket på mycket kortare tid än vad jag trodde var möjligt. Jag har lagt ner så mycket själ och hjärta i denna underbara häst och jag är så stolt över att det givit så bra resultat. Aldrig trodde jag att jag skulle klara av en sån häst och se en så stor utveckling.

Förberedelserna är i full gång. Imorron ska vi tävla. Det känns inte riktigt okej men vi ska nog överleva. Målet är att vi ska ta oss runt banan utan att bli diskade. Han får bocka och sparka bäst han vill i galoppen bara han inte gör ett galoppombyte på kuppen. Hur det än slutar så kommer jag inte vara arg. Ófeigur är den ultimata killen. Jag har kommit på att han har humor, han älskar ju att jävlas med mig. Riktiga vänner kan jävlas med varandra utan att nån blir lessen. Vi är helt enkelt skapade för varandra.
Vi kommer köra hårt med färgen lila. Ófeigur är så snygg i den färgen.
Anna-Sara och Úlfur komer satsa allt med färgen rosa. Det kommer bli pure awesomeness.

Jag och min största kärlek ;)

Ibland undrar jag vad felet är.
Inatt har jag tydligen skrikit rakt ut i sömnen. Whats the deal with that? Det är bara när jag sover här i Puoltsa som jag skriker i sömnen. Förra gången så skrek jag "Nu äre lite mörkt här!" i panik och sen så sa jag bara "Åh, nu blev det ljust igen". Jag begriper ingenting. Anna-Sara blir rädd och jag får skämmas.

Idag har det varit fullt ös hela dan igen.
Vaknade klockan 07.00 för att väcka Willy och ta honom till skolan.
For hem och sov en timme till innan jag klev upp och hoppade i duschen.
Åkte till skolan och drog APU-redovisningen.
Drog till Puoltsa och red. Óffe bockade riktigt kraftigt nåra gånger och jag var så ruskigt nära att ramla av men jag klamrade mig fast och höll mig kvar i sadeln.
Körde raka vägen till backen och drog ner rails och boxar. Det gick riktigt fort när man gled på uppochnervända rails hela vägen ner igenom parken. Awesome!
Nu borde jag verkligen plugga egentligen. Prov i morron. Lame!

Jag tittade just ut genom mitt fönster. Lowe har rätt, Kiruna kan se ut som Ryssland.

Det märks att sommaren snart är här. Gruset borstas bort från gatorna och snart kommer the skejters rulla runt överallt. Sweet. Kioskerna har börjat sälja mjukglass och då vet man att snart, snart är det sommar.

Idag grillade jag korv. Det var kallt och jag frös.

Trots dålig ekonomi och dålig koll lyckades jag ta mig upp till Gränka i torsdags och kunde stanna till fredag och titta på Pelikanflyget. Jag ville först vara med men då fick jag inte för att det var fullt sen blev det några avhopp men då var jag så trött efter att ha åkt i backen så jag bangade. Lite skam på mig där.
Dock hade jag inte haft en chans bland alla publikfriare. Ännu en gång knäcker skidåkarna med sina spektakulära påhitt. En fröjd för ögat. Det är sällan jag stödjer skidåkare men vid såna här tillfällen går det inte att bräcka deras kreativitet.
Givetvis var brädåkarna sjukt awesome dom också men jag tycker att skidorna tog hem segern på publikfrieriet.

Träningen går vidare. Jag och Óffe kämpar på och kanske blir det bra eller kanske inte.
Imorron blir det att åka till ridhuset i stan. Det kommer bli spännande. Óffe har aldrig varit i ett ridhus så vad som helst kan hända. Jag hoppas att jag inte bryter nånting bara.
Idag märktes det verkligen att Óffe har fått lite muskler. Jag fick själv ta av honom skorna när Matti skulle sko om honom och han ramlade inte. Awesome! Han hade så himla kass balans förut så nu jävlar finns det hopp!