Min sjöhäst Ófeigur
Jag är en sån person som sällan blir förvånad. Jag väntar mig att allt kan hända när som helst, hur som helst. Dock finns det någon som aldrig slutar att förvåna mig. Och det är min kära lilla häst.
I fredags tog jag med Anna-Sara med hund till stallet och eftersom att det var så varmt drog vi med djuren för att bada lite i älven.
Ófeigur trivs i vatten. Han plaskar och leker och går gärna mot djupare vatten. Själv tycker jag att det är lite läskigt att gå ut mot djupet men A-S var ju med så jag lät honom gå så långt han ville.
Plötsligt blir hästen stressad och skyndar in mot land. Han hoppar upp över vattenytan för att fortare ta sig fram och jag försöker hålla mig kvar. Jag kunde sitta kvar tills vi var precis på strandkanten. Sen föll jag med ett plask raklång i vattnet. Snabbt var jag på benen och tänkte att nu kommer Offe att dra hem. Till min stora förvåning bombar hästen rakt ut i älven och simmar iväg. Aldrig har jag skådat något liknande. En sekund senare kommer skräcken. Tänk om han drunknar? I panik försöker jag komma på om jag känner någon med båt i närheten men innan jag hinner med så har hästen gjort en stor sväng och är på väg tillbaka. När han bottnade stannade han helt lugnt och jag kunde hämta honom till trygga land.
Jösses i min låda. Jag älskar min tokiga häst.
