Matilda Forsén

Jon-Henrik har ridit häst fyra gånger men hoppar ett litet hinder med Ófeigur iallafall.

Tävlingen i Boden är nu inte ens två veckor bort. Årets laguppställning är näst intill den samma som sist. Med mig på äventyret tar jag:

Ófeigur som ofrivillig medbrottsling
Min pappa för att vi är familj och han har ingen rätt att inte medverka
Sidekick Helge
Jon-Henrik hästskötaren

Ett lag på fem historieskapande hjältar. Det känns bra det här.

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/828086/images/2012/pic_203711233.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/828086/images/2012/pic_203711303.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-1/828086/images/2012/pic_203711320.jpg" class="image">

Kaninen som bor hemma hos mig är seriöst så söt att jag avlider. Han är 100% bedårande. Slickas i ansiktet eller rycker i mössan om han får chansen. Jag smälter bort. Han är tidernas bästa soffhängskompis! Nu måste jag dra en runda på Björkis och köpa hem lite trevliga kaninprylar.

Jag har fått hem en kanin. Han är 4 månader gammal, norsk och svingullig. Han heter Herr Ågren och han var ett mindre genomtänkt impulsköp. Därför har jag nu honom på foder. Det blir kul!

Idag filosoferade jag över om jag varit med om något riktigt konstigt. Det finns en händelse som jag inte riktig kan släppa.

Det var nu senast när jag åkte till Göteborg.

Jag satt på flyget från Arlanda till Göteborg. Flygvärdinnan meddelar att vi snart går in för landning och ber samtliga passagerare att stänga av all elektronisk utrustning.

Hon fortsätter att prata. Inte längre säkerhet utan hon hälsar våren kommen men hon känns lite luddig och stakar sig fram med orden. Nånting stämmer inte. Hon pratar om farväl. Det är jättekonstigt. Är det nu hon kommer meddela att planet är kapat? Eller drar hon fram ett automatvapen och dödar oss alla?

Nej mina vänner. Flygvärdinnan harklar sig och säger "jag vill ta farväl på följande sätt... JA VÅREN, JA VÅREN". Kvinnan som är i femtioårsåldern brister ut i sång! Högt och klart kvittrar hennes röst i högtalarna och varenda medelålders man i hela planet ler fånigt och myser så att man rent blir generad. Jag blir så väldigt förvånad, ja faktiskt chockad. Hände det där verkligen?

När publiken applåderat så det räcker ber flygvärdinnan återigen oss passagerare att fälla upp bord och stolsryggar. Planet går in för landning och jag är helt nollställd.

Det här är bland det konstigaste jag upplevt. Inte alls läskigt eller ofredande eller så, bara mycket märkligt. Jag kan inte lägga fingret på det men det är det första som dyker upp när jag tänker på ordet konstigt.

Igår hittade jag underliga sår på Ófeigurs rumpa. Såg ut som att han blivit riven av ett djur eller som att nån snittat lite snyggt med kniv på honom. Raka rena snitt. Jättekonstigt.

Vad dessa sår än är uppkomna av var grabben lika pigg och glad som alltid.

Annat jag gjort denna helg:
Bytt däck på mammas bil
Sovit
Tvspelat
Tvättat kläder

Idag är det ett år sedan jag bröt fingret. Doktorn sa då att det kunde räta ut sig själv på ett år. Det är fortfarande snett. Jag tror inte på att brosk bara försvinner. Inte mer ofta än sällan. Fingret sitter kvar, jag kan vara glad för det iallafall!

När man tror att det snart är sommar i Kiruna tror man för det mesta fel. Igår ville mamma byta däck på bilen men eftersom att det snöade mer än någonsin skippade vi den idéen. Tur var väl det när man i morse rent fick plumsa fram till bilen.

Jag gillar dock snön. Den är så mysig att rida i. Fast hästarna bygger inga dåliga styltor i tösnön så man gör bäst i att hålla i hatten när hästen sladdar omkring.

Mamma ska ta hem dagis i veckan och för att flickebarnen som kommer ska ha något att leka med bygger vi upp mitt gamla Lego Scala-hus. Ett dockhus med massa tillbehör och detaljer.

Eftersom att jag var en lugn lekare och inte särskilt förtjust i dockor när jag var liten är detta hus skadefritt och komplett. Gud nåde den unge som förstör eller slarvar bort något!

Min häst är bland det bästa jag vet. Här om veckan testade jag att rida honom utan sadel och träns med bara halsring. Något vi aldrig gjort förut. För visso var vi bara i rundpaddocken men han var så duktig! Gick bra att ridas och stannas i samtliga gångarter. Lite taskig styrning ibland men väldigt roligt.

Samtliga bilder är tagna och fifflade med av Jon-Henrik Svonni