Matilda Forsén

Hela veckan har jag legat utslagen hemma i soffan. Dagen före julafton blev jag jätteförkyld och fick en släng av halsfluss. Nu är det visserligen bättre men det blir inge nyårsfirande för mig. Min röst försvann och har inte riktigt kommit tillbaka än. Så hostar jag så jag spyr också. Jättekul, not.

Jag ber om ursäkt för min inaktivitet den senaste månaden.

Tidigt på morgonen 2 december dog min farmor. Det kändes som att hela mitt inre gick i miljoner bitar. Så små bitar att ingenting fanns kvar. Hela min värld blev grå.

Jag ser mig själv stå ensam på ett fruset hav täckt av snö, ingenting syns, ingenting hörs. Det är alldelse stilla, himlen är färglös. Snöflingor faller sakta till marken men jag känner ingen kyla. Jag känner ingenting. Ungefär så vill jag beskriva hur jag kände den dagen.

Min farmor är död. Tidigt den där morgonen fick jag se det med egna ögon. För första gången fick jag se hur döden ser ut. Det gick inte att ta fel. Inte ett spår av liv syntes i hennes ansikte. För mig var det nog att bara titta. Jag tog inte hennes hand den gånen. Jag klarade av att se men jag kunde för allt i världen inte röra henne, inte som död.

Jag har förlorat någon oerhört viktig. Inte bara någon som jag bryr mig om, utan någon som faktiskt bryr sig om mig. Som vill veta vad jag tänker och tycker, vad jag vill göra och inte göra.

Aldrig mer kommer min farmor ringa då hon har funderar på vad jag egentligen har skrivit på bloggen. Jag väljer oftast att skriva på ett sånt sätt att hon förstår. Nu kommer hon aldrig mer att läsa mina tankar jag lämnar på internet. Hon kommer aldrig mer ringa bara för att kolla läget.

Det är just det där "aldrig mer" som slår så hårt. Hon har alltid funnits här. Även om hon ibland varit jobbigt engagerad så har hon verkligen ställt upp på allt och aldrig varit dömande. Det känns som att jag aldrig märkt att hon hela tiden stått bakom mig förän hon plötsligt försvann. Nu känns det så tydligt att hon är borta.

Mycket mer kan sägas men det är ändå svårt att förklara med ord. En bit av mig har dött med farmor och den biten kommer inte att komma tillbaka. Det är något jag numera får leva med. Biten som är borta har inte gjort mig trasig, jag fungerar fortfarande men helheten är inte den samma.

Slänger med det finaste musikstycket jag någonsin hört från Zelda.